279 tigande bifaller någon af Domstolarne wedertagen plägsed»; denna landssed, »när then ey hafwer oskiähl med sig», måste räknas för lag. Nehrman räknade därefter upp förutsättningarna för att sedvanan skulle få kraft av lag. För det första kunde sedvanerätten endast ha betydelse, om skriven lag saknades. Nehrman var medveten om, att man i »hushållningz mål» tillämpade sedvanor, som inte så noga stämde överens med den skrivna lagen. Ffan var benägen att godkänna sådana sedvanor med hänvisning till 13. domarregeln, men han ansåg det dock för säkrast, att underställa målet lagstiftarens stadfästelse. Det andra kravet var, att sedvanan inte fick strida mot kungens eller rikets rättigheter eller mot Guds lag. För det tredje krävdes det, att sedvanan »på flere ställen, än et, eller offtare skal wara brukad». Nehrman höll det dock för orimligt att bestämma någon viss tid. Slutligen borde sedvanorna »hafwa warit för högsta Öfwcrheten och ther ey blefwit förkastade eller förbudne, utan med stillatigande stadfästade, hwar wid man likwäl anse bör hwart Rikes Regieringz sätt». Sedvanerättens tilllåtlighet var i sista hand beroende av de olika ländernas lagstiftning.-7- Överhetens accepterande av sedvanerätten utgör en röd tråd i Nehrmans framställning, medan de andra kraven, främst skälighet och regelbundenhet mera nämns i förbigående. Rabenius och Calonius hade att ta i beaktande bestämmelsen i RB 1:11 i 1734 års lag, enligt vilken landssed, »som ej har oskiäl med sig», måste tillämpas »ther beskrifven lag ej finnes». Trots detta talade båda författarna omdispositiva sedvanor, som skapade ny rätt, och negativa sedvanor, genomvilka gamla lagar hamnade ur bruk. Calonius satt dock mycket snäva gränser för sedvanerätten; en sedvana kunde ha betydelse endast inom civilrätten, i synnerhet i ekonomiska mål, och den kunde förvandlas till en positiv lag endast genom regeringsmaktens uttryckliga sanktion. Sedvanan var antingen allmän eller speciell, den förra gällde hela folket, den senare en viss grupp eller ett visst lanefskap. Enligt båda författarna var sedvanerätten den äldsta rätten. Rabenius konstaterar omsedvanerätten: »sine omni dubio antiquissimumest, vera Juris scripti mater & origo.» Calc^nius behandlade sedvanerätten i kapitlet om den svenska rättens historia och inte i kapitlet om naturrätten och den positiva rätten i allmänhet, och även han konstaterade, att all rätt i äldsta tider hade varit sedvanerätt.-^^ Båda författarna nämnde i stort sett samma förutsättningar för sedvanerättens giltighet som Nehrman. Enligt Rabenius utgjorde lagstiftarens samtycke grunden för all sedvanerätt. Vhdare krävdes det, att skriven lag saknades, att sedvanan var förnuftig, dvs. varken stred mot naturrätt eller allmänt väl och att den hade utövats länge och ofta. Den somåberopade en sedvana inför rätta måste framlägga bevis för denna, om sedvanan inte var allmän och notorisk. 272 Jslchrman, s. 33 ft. Rabenius, s. 23 f.; Calonius, s. 30 ff. Red.in Olivccrona påstod (s. 1), att den äldsta rätten hade bestätt av lokala sedvanor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=