278 så stor genklang bland de nordiska juristerna. Redan Nehrman talade omMose lags anpassning till det judiska folkets särart, ett påstående, som liksomBrings åsikter omden romerska rättens beroende av breddgrad m.m. (se ovan 1.3.1.1.) både bygger på en äldre tradition och föregriper Montesquieus tankar. Man kan inte i nordisk 1700-talsdoktrin, åtminstone efter Nehrman, ens bland de konservativaste författarna finna några uttryck för en känsla av absolut bundenhet av Mose lag. Man bevarade sin självständighet i förhållande till den gudomliga lagen. Vid behov kunde hänvisningar till gamla testamentets stadganden däremot vara ett bekvämt argument bland andra för framställarens egna rättspolitiska överväganden, medan inopportuna bestämmelser kunde förtigas eller kringgås genomolika indelningar av den mosaiska rätten. Endast äktenskapshindren i Mose lag förklarades vara absolut bindande naturrätt; Michaelis’ insats består främst i att han begränsade denna bindande rätt till att endast omfatta förbudet mot äktenskap mellan nära släktingar. Mose lag förlorade i praktiken de sista resterna av sin betydelse somrättskälla, först då man gav positiv lag ett absolut företräde framför naturrätten (Rabenius, Calonius, 0rsted, Hurtigkarl; se ovan 1.3.1.2.). 1.3.2. Sedvanerätt och rättspraxis 1.3.2.1. Sedvanerätten Man var i 1700-talets doktrin inte beredd att ge lags kraft åt andra källor än naturrätten och den skrivna lagen. Endast sedvanerätten kunde komma ifråga somrättskälla; inställningen till denna var i allmänhet positivare i svensk-finsk än i dansk-norsk doktrin. Nehrman ansåg år 1729, att »Landssed, när then ey hafwer oskiäl med sig, bör räcknas för Lag ... ty förplichtelsen at lyda är lika så står moth thenna, som moth legem scriptam». Han tilläde dock, att »til en sådan Laga krafftägande sedvana» bl.a. fordrades, »at den skrefne Lagen intet i sådana måhl stadgar eller föreskrifver».-^° Enligt Nehrman hade landsseden betydelse närmast i de frågor, somangick »hushåldningz wärcket», och också i detta fall grundade sig mycket på pactum taciturn eller prresa'iptio och kunde egentligen inte räknas till sedvanerätten. Nehrman nämnde vidare vissa rättegångsbruk, stylus curicc-, i övrigt var sedvanerätten, ius consvetudinarium, »mycket sälsynt och sällan brukeligit». Nehrman konstaterade slutligen, att mycket, som tidigare varit sedvanerätt, nu blivit ius scriptum.^^^ Man bör märka, att Nehrman ansåg redan före antagandet av 1734 års lag, att sedvanerätten endast hade ringa betydelse. Utgångspunkten för all (positiv) lag var enligt Nehrman lagstiftarens samtycke. Antingen stadgade denne uttryckligen något, vilket blev ius scriptum, eller så uppstod sedvanerätt, ius non scriptum, då lagstiftaren »med stdla Nehrman, s. 36. -7’ Nehrman, s. 37 f. 270
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=