277 själv hade krävt. Tcngwall döljde inte sina egna sympatier: »Fördomar äro i almänhet swåra at råda på; men när de af list eller enfaldighet en gång blifwit blandade med Religions och samwets-mål äro de nästan ohjelpelige.»-^’^ Tengwall inskärpte också, att bestämmelserna i GB måste tolkas strikt: »Werkeliga förbud böra wara i helgd; men icke widgas, därest icke uttryckeligen så stadgat är».-f’3 Gamla föreställningar kunde dock vara seglivade i svensk doktrin: ännu år 1851 betecknade Schrevelius i den andra upplagan av Inledningen till sin lärobok i Sveriges allmänna civilrätt »en del af Mosaiska Lagen» som en omedelbar rättskälla, därför att svenska domare enligt sin ed var skyldiga att dömma efter Guds lag, och Rabenius i sitt brev till Michaelis bevisat, att därmed avsågs Mose lag!-^'^ Redan Dons nämnde i sina föreläsningar »Mosaisches Recht», och han ansåg, att det inte kunde förekomma några allmänna positiva lagar utan bekantgörelse. Michaelis anfördes dock somstöd för ett påstående, somegentligen var diametralt motsatt Michaelis’ lära och närmast motsvarade t.ex. Kofod Anchers åsikter. Enligt Dons var det nämligen, trots att det inte fanns någon allmänt bintfande gudomlig rätt, inte »uret eller uden Nytte», att de borgerliga lagarna hade behållit mycket av de gudomliga positiva lagarna, »efterdi disse Love, somhave deres Udspringfra det allerviseste Vassen selv, nodvendig maae holdes for de allerfuldkommenste».-^^ Ännu Kofod Trojel ansåg, att då det var frågan omäktenskapsförbud på grund av släktskap, »maae Mosis Love sporges til Raads»,2^^ men på 1780-talet tycks Mose lags roll som rättskälla vara utspelad. Varken Kongslew eller Norregaard nämnde ens den gudomliga rätten bland rättskällorna. Kongslew liksom Ewensen kände till Michaelis’ arbeten, och då Norregaard behandlade äktenskapshindren, nämnde han endast i förbigående, att DL innehöll spår av bl.a. Mose lag.-^^^ I Danske kancelli var Michaelis en auktoritet redan på 1770-talet, och ännu 0rstcd ansåg det av nöden att citera Michaelis, då han i sitt författarskap behandlade äktenskapshindren.Endast Gudenrath betraktade frågan om Mose lags giltighet som rent politisk: äldre tiders styrande hade insett, att människorna villigt följde lagarna, omdessa påstods ha gudomligt ursprung. I ljuset av den nordiska doktrinen är Michaelis’ lära om Mose lags begränsade giltighet föga revolutionerande, och det är kanske just därför, som den väckte 2hi Tcngzi’all, s. 4 f. ’(>’ Tcr2gu'all, s. 6 f. 263 Tcngzi'all, s. 3. Schrevelius /, s. 216. Dons I, s. 13 och 47 f. Kofod Trojel, 1,1, s. 83. Kongslezi’ I, s. 305 not v och s. 433 not z; Norregaard I, s. 126 f. Sc Tamm, s. 64 11. Gudenrath, SJLB 3 (1794), s. 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=