274 bröt mot de på släktskap baserade förbud mot äktenskap, vilka man omöjligt kunde härleda ur naturens lag.^"^^ Hedegaards »Paavisning til at finde Overeensstemmelse imellem Guds og Kongens Lov» i »Trifolium» (1748) kan ses som ett uttryck för Mose lags starka ställning, och författaren betonade, att knappast någon lag i världen var så nära överensstämmande med Guds och naturens lag somden danska. Detta gällde dock endast »Meeningen og Fundamentet; thi at vilde pra^tendere een accurat og almindelig Overeensstemmelse dem imellem, var urimeligt, deels formedelst Forskiellen af det gamle og nye Testamente, deels formedelst Tiidernes, Stedernes, Personernes og Regimentets Förändring med videre».-^'^'^ Den tidsbundna Mose lag hade alltså ingen absolut giltighet, men Hedegaard hänvisade till bibeln som källa, t.ex. då det gäller möjligheten av trolldom (se nedan 3.2.). I Hesselbergs kortfattade rättskällelära nämndes inte Mose lag, men denna åberopades som källa, då författaren behandlade äktenskapshinder på grund av släktskap.-'*^ Sveinn Sölvason nämnde ius divinumpositivum, men ansåg, att denna borde behandlas i teologin, inte i juridiken.Lybecker motiverade år 1769 — samma år, som Michaelis gav ut första delen av »Mosaisches Recht — det i DL stadgade dödsstraffet för barn, somslagit sina föräldrar, med Mose lag.-'*^ Av de nordiska rättsvetenskapsmännen behandlade Kofod Ancher utförligast problemet med Mose lags giltighet. Redan i ett responsum från år 1745 rörande ett mål om hädelse ansåg han, att det knappast fanns någon allmängiltig positiv gudomlig lag. Fastän man kunde säga om judarnas forensiska lagar, att de inte stred mot naturrätten och var de mest fullkomna positiva lagarna, så var de inte bindande för världsliga lagstiftare, eftersomde byggde på »particulaire Aarsager og paa den jediske Republiqves sxrdeles Beskaffenhed». Enligt Kofod Ancher var det »nu na:sten en afgiort Sag, at der ikke ere foruden Naturens Lov et Slags universelle positive Love ..., hvorved Gud har villet forpligte alle Mennesker, endskiont de ikke kiendes af Fornuftens Grunde», och vilka därför enligt skolastiska indelningsgrunder borde hänföras till morallagarna. Med hänvisning till Thomasius och Buddeus påpekade Kofod Ancher, att det inte fanns något kännetecken, genom vilket man kunde skilja de allmänna från de partikulära gudomliga positiva lagarna eller bestämma de allmänna lagarnas antal, och att man inte heller kunde »bevise slige Loves promulgation hos alle Tiders og Steders Folk, som uimodsigeligt var fornodent, naar de skulde va:re positiveog tillige almindelige Love». Det var onödigt att hänföra till en positiv lag sådant, som hade sin grund i de mänskliga gärningarnas natur. Förbudet mot hädelse var iuris universalis, eftersom det stred mot »den naturliga Kundskah omGud och hans Egenskaber», men dödsClitaii, Examen IV, s. 4 f. Hedegaard, Trifolium, II, s. 5. ’■*5 Hesselberg, s. 71. 246 Sveinn Sölvason, Tyro, s. 3. Lybecker, 0refigen, s. 28 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=