RB 52

273 uppenbarade gudomliga rätten måste dock skiljas från naturrätten, med vilken den före Thomasius hade sammanblandats under benämningen ’morallag’.235 För en jurist hade det inte stor betydelse, om man i enlighet med Thomasius ansåg den allmänna uppenbarade rätten vara en ius positivnm universale eller såsomden tyske teologen Joh. Fr. Buddeus en hypotetisk och endast i religionen gällande rätt. Båda åsikterna ledde visserligen till, att denna rätt inte kunde utsträckas till alla nationer och att den lika litet somden kristna religionen i allmänhet innehöll utvärtes straff, men båda åsikterna lämnade också samma makt åt överheten att beivra i denna rätt nämnda brott med de strängaste borgerliga straff.236 Hoier rekommenderade själv en medelväg: man borde inte anse det vara tillåtet, som var förbjudet i de gudomliga lagarna, ochpå detta sätt öppna dörren för »en fordervelig Frekhed og Liderlighed», men man borde heller inte utan åtskillnad anse allt vara gudomlig lag och på detta sätt »ulyksaligen» införa »Lovens Stand og Tvang under Evangelio».237 Hoier antydde, att han föredrog Buddeus’ teori framför Thomasius’,238 men det är i varje fall tydligt, att han inte ansåg den uppenbarade gudomliga rätten vara absolut bindande: man kunde och borde, men måste inte följa den. König följde delvis Nehrmans linje, och han ansåg, att begreppet »Guds allmänna skrefna Lag» inte behövdes, då alla förpliktelser, somgrundade sig på denna lag, hade sin grund i naturrätten och kunde hämtas därifrån. Upprepandet av naturrätten i Mc')se lag var nödvändigt, därför att judarna genom sin långa vistelse i Egypten blivit alldeles »skämde» och »förledde».239 Dödsstraffet för ett överträdande av förbudet mot äktenskap mellan nära släktingar var dock i motsats till själva förbudet inte nödvändigt. OmMose lags bestämmelse, att dråparen måste ge liv för liv, konstaterade König, att ingentingkunde vara mera rättvist enligt naturen.2'^o Enligt Funck var Mose lag Guds skrivna lag i motsats till den oskrivna, dvs. naturrätten. Den skrivna lagen var antingen moralisk, överensstämmande med naturrätten, absolut och alla människor förbindande, eller hypotetisk, vilken i sin tur kundevara allmän eller enskild.2‘^i Funck hänvisade i sin något röriga framställning till såväl Thomasius som Buddeus.2-*2 Clitau frågade sig, om det fanns en uppenbarad Guds lag, som gällde alla människor, och nämnde, att det var »en stor Trsette der om iblant Lasrerne». Somså ofta lämnade han svaret öppet, men redogjorde utförligt för argumentenför förekomsten av en sådan rätt: Gud drev ut hedningarna ur Israel, då de Hoier, s. 38 t. och s. 39 not e. Hoier, s. 39 f. Sc även Hoier, De nuptiis, s. 43 f. Hoier, s. 41. Hoier, s. 40 not g. König II, s. 20. ^•»0 König II, s. 23 f. -•*' Funck, s. 6 t. -•*- Funck, s. 7 not p). 2.17 18

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=