272 Nehrman drog för det första aldrig upp någon exakt gräns mellan leges forenses och leges morales, och i sin straffrätt konstaterade han, att legesforenses omfattade mycket som hörde till »then almänna Sedo-Lagen»: dessa stadganden måste allmänt följas och tillät ingen ändring.^^7 Hänvisningar till Guds lag finns i Nehrmans text t.ex. vid behandlingen av dråp, vid självmord talade Nehrman omatt Sveriges lag stadfäste, vad Guds lag föreskrivit, och att Guds lag, såväl den uppenbarade somden naturliga, förbjuder att skada andra osv.--^ Straffets ändamål att blidka Gud och undvika Guds hämnd över riket var däremot en fråga, som Nehrman överlämnade åt teologerna.Aktenskapsförbuden i Mose lag var moraliska och förpliktade alla människor. Nehrman ansåg, att förbudens avsikt var att förhindra »kiättia och lösachtighet», då sedan människosläktet blivit tillräckligt stort, äktenskap mellan nära släktingar endast kunde bero på »ond lusta och otidig begärelse»; han talade också om den förnuftiga avskyn mot äktenskap mellan nära släktingar. Nehrman ansåg vidare den tolkning säkrast, sominte begränsade förbudet till de i gamla testamentet nämnda personerna, utan utsträckte det även till alla andra, som var lika nära släkt.Samtliga äktenskapsförbud i Guds lag gällde alla människor, »då så wäl som nu; så at ingen ändring theruti giöras eller Dispensation tillåtas kan».-^* Skillnaden mellan moral och naturrätt hade numera försvunnit; äktenskapsförbuden var allmänt förpliktande, fastän de uttryckligen förklarades ha sin grund i honesti prcccepta, sedoläran.-^- Hoier förnekade redan i sin dissertation från år 1718 både förekomsten av ius divinumpositivum universale och de i Mose lag stadgade släktskapshindrens allmängiltighet, och han råkade mycket riktigt i svårigheter på grund av denna åsikt.I »Idea:» är framställningav den gudomliga rätten därför så dunkel och inbäddad i reservationer, att man kan ana sig en viss försiktighet av diplomatiska skäl, men i det hela förespråkade Hoier dock ett större oberoende av Guds lag än vad Nehrman gjorde. Den uppenbarade gudomliga rätten hade enligt Hoier samma giltighet somnaturrätten: den gällde alla människor, även ateister, och ingen mänsklig myndighet kunde bevilja dispens från den.--"* Den 227 tslchrman, Jurisprudentia Criminalis, s. 3 f. 22S Jslehrrnati, Jurisprudentia Criminalis, s. 192, 202 och 224 tf. 229 JMehnnan, Jurisprudentia Criminalis, s. 62 t. Nehrman, s. 184; Nehrman, GB, s. 17 ff. Nehrman, GB, s. 17. 232 Nehrman, GB, s. 16. Hoier tog (De nuptiis, s. 43) i mycket starka ordalag avstånd från den gudomliga lagens allmängiltighet: Da denna ej vederbörligen promulgerats, saknade bestämda straff och inte uttrvckligen förklarats gälla alla människor och då dessutomden gudomliga visheten inte skött om, att den var förståelig för alla, sä kunde man godta förekomsten av en allmängiltig gudomlig lag endast under den förutsättningen, att lagarna enligt Guds vilja var dunkla och okända, för att man säkrare skulle brvta mot dem. OmHoiers svårigheter på grund av dissertationen, se TroelsJörgensen, s. 38-56; se även Tamm, Lovkyndighed, s. 63 nc>t 19. 23'* Hoier s. 31 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=