270 Mose lag, som domstolarna skulle tillämpa tills vidare. Rabenius nämnde också, att domstolarnaäven i andra mål följde Mose lag och att ännu i början av 1700-talet en kvinna i högsta distans blivit dömd till döden, för att hon utgivit sig för att vara man; hon blev dock benådad av kungen. Rabenius konstaterade slutligen, att domarna sedermera frångått vanan att hänvisa till Mose lag men att formuleringen i domareden stod kvar.-*^ Även Kofod Ancher behandlade i sin rättsencyklopedi utförligt de teologiska överväganden omMose lags betydelse, vilka utgjorde bakgrunden till vissa stadganden i dansk lagstiftning.-'^ Mose lags betydelse somrättskälla var i stort sett orubbad i nordisk doktrin i början av 1700-talet. Reitzer introducerade i Danmark »den store» Grotius’ lära omius divinumpositivumuniversale, vilken han närmast betraktade som en gränsdragning mellan teologernas och de naturrättslärdas domäner.-'^ Abrahamsson tog med utdraget ur Mose lag ännu i den andra upplagan av sin kommentar till landslagen, och Arnell hänvisade till Mose lag somtill gällande rätt.-'^ Hänvisningarna var ju naturliga, eftersom Karl IX i sin stadfästelse av Kristoffers landslag hade befallit, att vissa stadganden i Mose lag skulle tilllämpas av domstolarna tillsvidare. Inte ens Thomasius-eleverna Hoier och Nehrman kunde eller ville helt dra konsekvenserna av Thomasius’ lära. Båda betecknade Thomasius som en anhängare av ius divinumpositivumuniversale, men nämnde också, att Thomasius senare ändrade uppfattning; endast Hoier gick dock in på Thomasius’ åsikter om denna rätts betydelse som tvingande rätt.-'‘^ Nehrman komtill rätta med den av Michaelis senare påtalade inkonsekvensen vid en selektiv reception av Mose lag genom att på traditionellt sätt indela Guds uppenbarade lag i en allmän, som var bindande för alla människor, och i en enskild, som endast gällde ett visst folkslag. Den enskilda lagen indelades i leges ceremoniales och forenses, den allmänna lagen var en lex moralis och upprepade allt det, som fanns i naturrätten, ty det som stadgades i lex moralis var också förbjudet i naturrätten.Legesceremoniales, forenses, och morales hade olika giltighetsgrad i Sverige. De ceremoniella lagarna avsåg den judiska gudstjänsten och saknade betydelse för de kristna. Leges forenses, ’domstolslagarna’, hade Gud anpassat efter »thet Judeska folkets art och natur, samt Landets beskaffenhet». Dessa lagar varken förpliktade de kristna eller tvingade överheten att följa dem, och det var därför möjligt, att skärpa eller lindra de i Michaelis I, utdrag ur Rabenius’ brev etter dedikationen till denne. Rabenius’ brev behandlas redan av Bengt Lassen, Domareden och Mose lag, SvJT 1943, s. 814-816. Omsenare tolkningar av uttrycket »Guds lag» i domareden, seJosefson, s. 3 ff. Se Kofod Ancher 1777, s. 11 och 102-111. Reitzer, Positiones, förordet. Se även Tamm, Retsvidenskaben, s. 75. Abrahamsson, s. 851 ff.; Arnell, s. 738 not a. Nehrman, s. 29; Nehrman, GB, s. 15; Hoier, s. 39 not f och s. 40 f. Nehrman, s. 28 f. OmNehrman och Guds lag, seJosefson, s. 169-175. Om indelningen av Mose lag, se även Lindberg, Praemia, s. 322-333. 217
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=