268 och först Göttingen-teologen Michaelis’ arbete »Mosaisches Recht, I-VI» (1769—1775) ledde till, att Mose lag så småningomhelt förlorade sin betydelse som rättskälla. Michaelis ville behandla Mose lag i Montesquieus anda som ett sätt att lära känna andra folks rättsordning.Hans klara utgångspunkt var, att Mose lag inte var bindande för andra folk; på sin höjd kunde man säga, att de av Moses givna stadgandena inte var syndiga.Michaelis gick dock ännu längre. Man kunde visserligen med Moses prisa visdomen i Guds lagar, men detta var ännu inget skäl att följa dem. Michaelis kunde inte godkänna den allmänna åsikten, att en kristen överhet så ofta som möjligt borde följa Mose lag som den bästa lagen, ehuru man inte var bunden av denna. Mose lag var visserligen den bästa lagen, men endast i betydelsen ’den bästa för Israels folk’, inte den bästa i allmänhet.Michaelis ansåg också, att omMose lag betraktades somgiltig, så måste man i konsekvensens namn anta hela lagen, inte endast enstaka stadganden, och han hänvisade till, att man gärna åberopade stadgandet om dråp, medan ingen var beredd att tillämpa stadgandena omäktenskapsskillnad. Michaelis’ bevis för Mose lags begränsade giltighet följde nära Montesquieus tankegångar. Mose lagar måste anpassas efter israeliternas förhållanden, och de kunde därför inte införas bland andra folk, som levde under annorlunda cTmständigheter. Michaelis behandlade utförligt olika på den mosaiska rätten inverkande faktorer, bl.a. breddgrad, landets fruktbarhet och läge samt grannarnas makt och politiska förhållanden.Av särskild betydelse var, att han betonade möjligheten att benåda från ett i Mose lag utsatt straffstadgande bl.a. för dråp, en möjlighet, som redan Israels härskare hade använt. Michaelis skiljde också mellan sedoläran och politiken och konstaterade, att lagstiftningskunskapen hörde till den sistnämncia.-°^ Michaelis’ inställning till Mose lags allmängiltighet är dock inte helt kcinsekvent. Enligt den allmänna uppfattningen hade gamla testamentets stadganden praktisk betydelse dels för straffrätten och dels för reglerna om äktenskapshinder. Michaelis ansåg däremot, att man inte var bunden av Mose lag inom straffrätten, medan frågan omäktenskapshindren inte var lika lätt avgjord. Man hade infört långtgående äktenskapshinder på grund av släktskap i de protestanmittit.» (all rätt somgodtas somlag är antingen naturlig eller positiv ... all positiv rätt är mänsklig .. omde människor [somutfärdar lagen] har fått en omedelbar befallning av Gud, är någonting som filosofin ignorerar och lämnar åt teologin). Se även Landsberg II1,1, s. 93 f.; Klemheyer-Schrödcr, s. 294; Josefson, s. 153 ff.; Tamm, Lovkvndighed, s. 63 not 19. Landsberg III,I, s. 95. Michaelis I, s. 1 f. ’2-’ Michaelis /, s. 5 f. -“■* Michaelis I, s. 19 f. Michaelis /, s. 29 f. 20(. Michaelis I, s. 24 ff. 207 Michaelis /, s. 37 ff. 208 Michaelis I, s. 46.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=