267 hand »den Frihed at philosophere, som tillädes os i den protestantiske Kirke tremomden romerske». Naturrätten, så som Kofod Aneher uppfattade den, kan väl beteeknas med den senare i bruk tagna benämningen »allmän rättslära». Kofod Anchers naturrätt var rättsvetenskaplig argumentation rörande gällande rätt, »Vernunfftige Gedancken», och inte någon fristående, av Gud stiftad och evig rättsordning, om vilken man kunde erhålla säker kunskap. Naturrätten och den romerska rätten hade samma använding som utfyllnad av luckor i lagen och som lagtolkningsmcdel, men genom hänvisning till naturrätten kunde man också framföra ändamålsenlighetsöverväganden utan anknytning till romersk rätt. Naturrättens värde var beroende av, hur övertygande och vetenskapligt korrekt man lyckades argumentera för en viss ståntfpunkt. 1.3.1.3. Mose lag och Michaelis Enligt den förhärskandc uppfattningen var den gudomliga rätten nära förknippad med naturrätten. Även nordiska jurister nämnde, att Gud hade skapat all rätt med undantag av de positiva mänskliga lagarna. Människan fick kännedomomGuds lag antingen genomförnuftet (naturrätt) eller genomGucis ord (gudomlig rätt).''^^ Såsom ovan har visats, tenderade dessa båcia rättskällor att helt sammanfalla i vissa definitioner. På 1600-talet betraktacies den gudomliga rätten i formav gamla testamentets straff- och familjerättsliga stadganden, Mose lag, allmänt som en bindande rättskälla även i nordisk doktrin. Loccenius ansåg den gudomliga rätten vara källan och rättesnöret {fons & normd) för alla övriga lagar i den kristna världen.Ostersen Veile propagerade för ett utvidgat bruk av Mose lag, i synnerhet i mål rörande grova brott: Guds lag borde vara »den rette Grund oc Fundament paa alle Verdshgc Lower» (se även I 4.2.). På 1700-talet började man motsätta sig det stränga beroendet av en allmän gudomlig rätt, ius divinumpositivnm universale s. generate, ett begrepp som Grotius hade använt för att förklara allmängiltigheten av vissa regler i gamla testamentet, vilka inte kunde återföras på naturrätten. Även Thomasius ansåg till en början, att det existerade en sådan ius divinum, men han ändrade med tiden åsikt och betonade allt starkare, att bibelns föreskrifter inte var rättsliga, utan religiösa, endast bindande för samvetet och tvingande varken direkt eller indirekt genomstraffhot.Denna uppfattning fick dock endast få anhängare. 199 Kofod Anchcr 1777, s. 42. Sc t.cx. Hoicr, s. 31 f.; .\chrrf:tui, s. 28; Ifedegaard, Natur-Retten, s. 4 f. Loccenuts, Excrcit.itioncs, Dcdic.atio. Ostersen Veile, 1. uppl., förord. Detta kommer klart till uttrvek år 1705 i Thomasius, Fundamenta, s. 108 f.: »Jus pro lege acceptum, est vel naturale, vel positivum ... Omne jus positivum ... humanum est .. Utrum illi homines jussum immediatum a Deo habuerint, id Philosophia ignorat & ad Theologiam träns196 198 200
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=