265 människan med hjälp av det sunda förnuftet härleda naturrättens regler ur skapade tings inbördes sammanhang och dessas förhållande till människans lycksalighet. Dessa uttalanden kan inte dölja en allmän skepsis, då det gällde möjligheterna att erhålla exakt kunskap om naturrättens innehåll. König ansåg felet ligga i människans moraliska brister: det naturliga ljuset och den naturliga lagen var mycket förmörkade »genom människans wårdslöshet, egen wållande dumhet, otidigt gräl och spitsfundighet, onyttiga trätor och grilaktiga frågor, tankfrihet m.m.». 183 Han fördömde i synnerhet de lärdas förakt för allt, som inte var »spitsfundigt och inbundet», och påstod, att dessa förmörkade »sanningen genomett orimligt läro-sätt».'*^^ Kofod Ancher var den främste företrädaren för en mera realistiskt betonad 184 kunskapsteoretisk kritik. I »Et Brev til Ingen, om Intet i Lov og Ret» (se II 3.7.1.) förklarade han öppet, att naturrätten, somhade betecknats somevig och grundad på människans natur, i själva verket endast existerade i rättsvetenskapsmännens tankar. Enligt Kofod Ancher brukade man också beteckna naturrätten som en härlig frukt av' upplysningen, och han konstaterade spydigt med tydlig syftning på Wolff, att man hade ansett det nödvändigt att vidlyftigt framställa naturrätten med hjälp av de klaraste bevis i åtta stora band, fastän enligt Ulpianus naturen själv hade lärt t.o.m. alla djur denna rätt. Man kunde vänta sig »en kostbar Skat af ubekiendte og nyttige Sandheder» i ett så stort verk, men Kofod Ancher ansåg arbetet innehålla så gott som intet. De naturrättslärda var dessutomoeniga om, huruvida det överhuvudtaget existerade en naturrätt och om en eventuell naturrätt baserade sig på viljan, förståndet eller nyttan. Kofod Ancher finner det också förbluffande, att naturrätten, somalltid varit densamma, som hade sin grund i människans natur och som skulle visa vägen till lycksaligheten, var knappt 200 år gammal, och dessutom var byggd på »saadanne fiine Hixrnespind, somendog faae Lxrde kunde finde rede udi». Kofod Ancher drog därför den slutsatsen, att naturrätten utanför juristernas hjärnor var rena intet. I sitt svar på Ponichs kritik av »Et Brev» gick Kofod Ancher ytterligare in på omöjligheten av att få någon exakt kunskap om naturrättens innehåll. Det fanns »en Sect iblant Lovkvndigc (man kan kalde dem Juridiske Naturalister)», som ansåg, att naturrätten ensam var tillräcklig som regel, men Kofod Ancher frågade sig, omman inte behövde just positiva lagar för att få veta, vad somvar naturrätt. Avsaknaden av positiva lagar kunde leda till domargodtycke: »Den uredelige ville derved faae frie Ha:nder til at giore alt hvad han ville, den redelige derimod have ont ved at giore, stxdse tvivlraadig, hvad han skal dommefor 186 Calamus, s. 3. König II, s. 19. König I, s. 26. Kojod Ancher, Brev, s. 5 t. 1S3 IS4 186
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=