261 og et CompendiumJuris Romani»Man talade omnaturrätten, inte omden romerska rätten, somen subsidiär rättskälla, men var samtidigt helt på det klara med att det som man kallade naturrätt ofta i själva verket var romersk rätt. Genom att sätta likhetsteeken mellan naturrätten och den romerska rätten kunde man kringgå förbudet mot att åberopa utländsk rätt. Receptionen av romersk rätt kunde dessutomgöras selektiv genomatt hänvisa till att endast en del av den romerska rätten var av universell natur, resten hade haft giltighet endast i det romerska riket. 1.3.1.2. Naturrätten som rättskälla I detta avsnitt behandlas endast en mycket obetydlig del av den mångfacetterade naturrättsproblematiken i 1700-talslitteraturen. Bland de centrala temata, som inte dryftas här, kan nämnas frågan, om naturrättens regler grundade sig på sakernas natur eller Guds vilja.Ävengränsdragningen mellan naturrätten och närliggande vetenskaper lämnas åsido, liksom olika indelningar av naturrätten och frågan, om lagstiftaren var bunden av naturrätten eller inte. Rubriken ’naturrätten som rättskälla’ rör däremot närmast frågan om, huruvida lagtillämparen kunde och måste ta även naturrätten i beaktande, och om och hur man kunde erhålla kunskap omnaturrättens innehåll. Talrika författare konstaterade om naturrätten, att den var nödvändig, allmän, oföränderlig och utan undantag förpliktande för alla människor.'^5 Man brukade också framhålla, att de positiva lagarna hade sin grund i naturrätten, att naturrätten var en källa till de positiva lagarna’^^’ eller att den positiva rätten var en närmare tillämpning av naturrätten i en viss stat.'^^ Längst gick Nehrman, som sade sig basera sin civilrättsframställning på naturrätten och hänvisa till svensk gällande rätt endast i det fallet, att naturrätten inte hade föreskrivit »något wist och oemothsäijeligit».'^^ Trots det höga värde, som gavs åt naturrätten i dessa uttalanden, rådde det i nordisk doktrin så gott som full enstämmighet omnaturrättens plats i rättskälleläran: naturrätten var en subsidiär rättskälla, som fick vika för den positiva rätten. Endast få rättsvetenskapsmän behandlade dock det fallet, då naturrätten och ett positivt lagstadgande var sinsemellan motstridiga. Trots att man med hjälp av olika konstruktioner tillät lagstiftaren att i vissa fall avvika från naturrätten, tycks den allmänna utgångspunkten ha varit den, som explicit uttrycktes av Stampe /, Fort.ilo. Det k.tn dock nämn.ts, att KofodAncher {\777, s. 4) betecknade debatten omdetta ämne som en »unvttig og ... ufornuttig Ordstriid». Se t.ex. Nehrman, s. 28; Iloicr, s. 32; Clitau, Examen IV, s. 3 ff.; König II, s. 17; Dons I, s. 12; Norregaard, Natur-Retten, s. 52 och 84; Calonius, s. 3. Hoicr, s. 20 och 32; Paus I, Fortale; Tilskuer, s. 152; KofodAnchor 1777, s. 10; Norregaard I, s. 43 f.; Schlcgel I (2. Udg.), s. 23. Calonius, s. 24; se även Dons I, s. 19. iSK Nehrman, Företal.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=