253 att varken romersk eller kanonisk rätt var gällande i Sverige.Något uttalat motstånd mot romersk rätt kan man inte hitta i den rättsvetenskapliga litteraturen mot slutet av 1600-talet, utan den romerska rättens betydelse minskar närmast som en följd av det stegrade intresset för naturrätten. Medan man på 1600-talet i nordisk doktrin förhöll sig positivt till den romerska rätten, påverkade Thomasius’ motstånd mot romersk rätt även nordiska jurister i början av 1700-talet. Thomasius försökte bevisa dels den romerska rättens brister och fel, dels att den i mycket ringa grad var användbar i Tyskland, och slutligen också, att den i Tyskland verkligen tillämpade romerska rätten användes därför att den var naturrätt.Genomsina studier i Hallc hade Nehrman kommit i kontakt med den av Thomasius representerade riktningen. Nehrmans bekanta anatema riktade sig framför allt mot användandet av romersk rätt i de propedeutiska studierna. Den, som började studierna i svensk rätt med att läsa Institutiones, arbetade i onödan och fick senare större svårigheter att tolka Sveriges lag än den, som aldrig hade läst romersk rätt. Nehrman påstod vidare, att svensk och romersk rätt inte hade mera likhet med varandra än »Hebraiska Språket med thet Latinska, eller then Evangeliska läran med then påviska». Sambandet mellan naturrätt och romersk rätt förnekades också. De romerska rättslärda hade »tämmelig wrangt och illa brukat» de naturrättsliga principer, som var och borde vara lika i alla lagar, varför det också var »en fåfäng och öfwerflöciig möda» att försöka lära sig efen naturliga lagen med hjälp av Corpus luris. Även omNehrmans kritik främst riktade sig mot studier i romersk rätt som en inledning till svensk lagfarenhet, förnekade han också den romerska rättens betydelse för tolkningen av svensk rätt överhuvudtaget. Utgångspunkten var den svenska rättens överensstämmelse med naturrätten; därför fick man inte fördunkla lagstiftarens mening genom att använda främmande begrepp. Nehrman, som påstod sig själv tolka Sveriges lag »vtan blandning af främmande Stadgar och meningar»,'kundesenare hänvisa till, att 1734 års lag förbjöd användandet av främmande rätt.*" Hans inställning till den romerska rätten var dock inte helt negativ. Då man behärskade den svenska lagfarenheten, kunde man hämta »mycken nytta» ur studiet av romersk rätt, »ty thet lärer terminos tcchnicos eller de Lagklokas ordalag, thet upstädar hufwudet Sidctiius/Petr. Eli.v Gavelius (1653), Momentum Tertium: >>...leges seu eonstitutiones juris civili t.tm canonici Rom.morum, nos non oblig.tre.» Se t.ex. Thomasius, Entwurt, s. 159 fl. och 165 ff. Om Thom.tsius’ motstånd mot den romersk.! rätten, se närm.tre Laridsbcrg II 1,1, s. 80 f. och Noten, s. 49 och 51. lOS \’chr»iari, s. 14 1. Nehrman (s. 15) hän! is.tde ocks.ä till .ttt m.m bl..t. enligt Thom.tsius hum den »störst.i oordning och wilUi» i Corpus luris. Se ävenJdgciskiöld, s. 1 19 tf. Nehrman, s. 66. Nehrman, börct.il. ''' Nehrman, Jurisprudentui Crimin.tlis, s. 7. 108 109 109 I 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=