252 Architecktonik af Retssystemet». linjerna för ett nytt rättssystem, och det blev den följande generationens uppgift att införa den historiska skolans systemföreställningar och Hugos och Heises pandekträttssystemi Danmark. 0rsted drog heller aldrig senare upp rikt- 103 104 1.3. Rättskälleläran 1.3.1. Romersk, naturlig och gudomlig rätt I 1700-talets doktrin förekom allmänt två egentliga rättskällor, den naturliga lagen, dvs. naturrätten, och de positiva lagarna. Det var alltid möjligt att använda utländsk rätt under naturrättens täckmantel, och på detta sätt erhålla den nödvändiga motiveringen för en reception av utländsk rätt. Trots detta tog man i 1700-talslitteraturen också gärna ställning till det tillåtliga och önskvärda i att användautländsk positiv rätt. Den utländska rätten exemplifierades då ofta av den romerska rätten, i praktiken den tysk-romerska doktrinen. Naturrättens ställning somrättskälla omfattade närmast frågan, hur man skulle förhålla sig till konflikter mellan naturrätten och den positiva rätten och hur man kunde erhålla kunskap omnaturens lag. Ett specialfall av utländsk rätt var den gudomliga positiva rätten, som konkretiserades i gamla testamentets bestämmelser. Denna rättskälla var dock på tillbakagående under 1700-talet. I princip stod den gudomliga rätten över andra rättskällor; då här talas om romersk, naturlig och gudomlig rätt, torde det dock återspegla de olika rättssystemens reella betydelse i den nordiska doktrinen. 1.3.1.1. Romersk rätt Den romerska rätten är en obestridd auktoritet i den begynnande nordiska doktrinen under förra delen av 1600-talet. De första framställningarna av den svenska rätten byggde på en genomgående jämförelse med romersk rätt (Loccenius, Wexionius), och doktrinen i Danmark-Norge sysslade uteslutande med romersk rätt (Ernst) med på sin höjd spridda hänvisningar till dansk rätt (dissertationerna). Redan kring mitten av 1600-talet höjdes kritiska röster mot den romerska rättens förhärskande ställning. I Tyskland ställde man tanken på den romerska rättens självklara auktoritet i tvivelsmål (bl.a. Hermann Conring), och i Uppsala gav man uttryck för den nya inställningen redan på 1650talet. Ofta citerade är statssekreterare Mathias Biörenklous tankar om den romerska rättens betydelse i ett brev till Magnus Gabriel de la Gardie år 1655. I 1655 års konstitutioner hade undervisningen i romersk rätt bibehållits, men man betonade vikten av den i litteraturen redan allmänt använda jämförelsen med svensk rätt.*^^ I en dissertation hade man redan ett par år tidigare betonat. Se närmare Björne, Nordische, s. 175 ff. Se Malmström11, s. 75 f. 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=