251 nämndes i den dansk-norska litteraturen. I Sverige hade kungen sedan gammalt rätt att utfärda stadganden rörande ekonomi och förvaltning utan ständernas medverkan. På 1700-talet motsvarar rättssystemets tre huvudområden de olika lagstiftningsformerna. Den allmänna lagen (privaträtt) godkändes av en majoritet av stånden, för nya grundlagar och privilegier (offentlig rätt) krävdes samtliga stånds godkännande, medan den ekonomiska lagstiftningen var regentens prerogativ (om också under frihetstiden endast i princip). Den ekonomiska rätten splittrade tudelningen i privat och offentlig rätt i svensk-finsk doktrin. Endast Nehrman betecknade dock den ekonomiska rätten som ett tredje huvudområde, medan övriga författare hänförde denna rätt till privaträtten, men med bibehållande av detta rättsområdes offentligrättsliga drag. Indelningarna i dansk-norsk och svensk-finsk doktrin har dock även gemensamma drag. Kodifikationerna (DL, NL, 1734 års lag) räknades så gott somi sin helhet till privaträtten, och i enlighet med europeisk doktrin begränsade man den offentliga rätten till att omfatta endast grundlag, även om undantag fanns (Calonius). I tysk doktrin förändrades själva systembegreppet, indelningen i privaträtt och offentlig rätt och privaträttssyste met radikalt i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Gränsen mellan privaträtten och den offentliga rätten förskjuts redan under 1700-talets sista decennier, så att allt flere rättsområden (straffrätt, processrätt, regeringsrätt) börjar hänföras till den offentliga rätten. Hugo var en föregångare i detta avseende, och han introducerade också ett nytt femdelat privaträttssystem (allmänna läror, sakrätt, obligationsrätt, familjerätt, arvsrätt), somförst Arnold Heise och slutligen Savigny gjorde allmänt accepterat. Det nya systembegreppet uppstod däremot först inom den historiska skolan och kunde av tidsmässiga skäl inte inverka på den här behandlade doktrinen. Inte heller förändringarnai rättssystemets uppbyggnad fick någon betydelse i nordisk rättsvetenskap ännu i detta skede. Den av Hugo annars influerade Schlegel följde i stort sett den traditionella gränsdragningen mellan privat och offentlig rätt och nämnde endast i förbigående det nya privaträttssystemet ännu i sin rättsencyklopedi år 1825.'°’ I supplementet till Norregaard visade sig 0rsted känna till de nya indelningarna, men han försvarade utförligt straffrättens bibehållande inomprivaträtten och ville uttryckligen hålla fast vid den traditionella definitionen, enligt vilken den offentliga rätten endast omfattade »Lasren omStatsforfatningen».'°2 0rsted betonade, att han ansåg Norregaards systemha betydande brister, men han avstod från att föreslå »en hensigtsmjesig Omutvecklingen i Tyskland, se närmare Björne, Deutsche. Se Björne, Nordische, s. 176 f. och 236 f. 0rsted /, s. 115. 0rsted I, s. 116. 100 101 102 103
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=