242 danska rättsvetenskapen blev också långvarigt, då Hurtigkarl har betecknats somden siste wolffianen bland professorerna i Köpenhamn. Kongslew nämnde ofta Wolff, och han refererade i korthet den demonstrativa metodens historia i enlighet med en artikel av Nettelbladt. Metoden kunde indelas i 1. Methodus rationalis, som uppkom på 1500-talet; 2. Heineccius’ axiomatiska metod; och slutligen 3. Wolffs egentliga demonstrativiska eller matematiska metod.'^^ När Kongslew åberopade Wolff, t.ex. i avsnittet om hävd, var han dock i stort sett på alla punkter oense med denne (se 2.1.). Kongslew nämnde också, att man inte borde vänta sig några demonstrationer av honom. Sveinn Sölvason medgav öppet, att han syndade mot logikernas, grammatikernas och filologernas krav, eftersomhan ansåg den demonstrativa metoden passa endast i teoretiska, men inte i praktiska vetenskaper: »Ad sidurstu vil eg ecke gleime ad standa minar Skrifter fyrer Mr. Logicis Grammaticis et Philologis, um Jaad er eg hefe ba:de viliande og oviliandc syndgad ä mote h^irra Reglum: og fyrst hvad minar Definitiones ähra:rer, veit eg Ipazr hallda ecke Stik, ef examinerast skyllda juxta methodmn dejiniendi et demonstrandi logicam, og ecke verdugar ad heita utann Descriptiones; [svi eg hefe lated mier seiga, ad slikr Methodus passe sig ecke eigenlega i Scientiis Practicis, hclldur alleina Tbeoreticis, hveriar sig lata mathematice demonstrera.» En del praktiker (t.ex. Brorson) tog inte såsom Sveinn Sölvason uttryckligen avstånd från wolffianismen, men visade sig i gärning närmast följa en historiskt betonad framställning. mågan att göra ett testamente, eftersomäganderätten innehöll rätten att avyttra sin egendom, och rätten att avyttra innehöll rätten att göra testamente; att. då endast ägaren kunde disponera över sin egendom, då att göra testamente betydde att avyttra, och då att avvttra var detsamma som att disponera, så följde därav att man inte kunde göra ett testamente utan att vara den testamenterade egendomens ägare; att, då rätten att göra testamente förutsatte rätt att disponera, och dä rätten att disponera förutsatte fri vilja, rätten att göra testamente förutsatte, att testator hade en fri vilja; och att, då rätten att göra testamente förutsatte fri vilja, och då fri vilja förutsatte bruket av förnuft, endast den, som hade sitt förnuft, kunde göra testamente. »§ \S.Jurc Naturali jacultatem testandi habet, qvi dominium rei habet. Qvi dominium habet (§ 4) habet Jus alienandi (§ 10) qvi Jus alienandi habet, habet jus testandi (§ 12) ergo qvi dominium habet, habet Jus vel facultatcm testandi. § 19. Solus Dominus de re disponere potest, nam dominium involvit exelusionem omnium aliorum, (§ 4) qvi vero rem legat vel testatur, illam alienat, & qvi rem alienat, de illa disponit, adeoqve reciproca est hxc propositio; 8c; Testamenti faetionemnon babet, nisi qvi dorninium rei habet. § 20. Testamenti faetionemnon habet, nisi qvi dominiumrei habet (§ 19) id est, qvi libere de re disponit (§ 4) sed libere de re disponere neqvit, nisi qvi liberam voluntatem adeoque: Testatnenti faetionem non habet, nisi qvi liberam voluntatem habet. § 21. Testamenti faetionem non habet, nisi qvi liberamvoluntatem habet (§ 20) sed libera voluntas supponit usumrationis [g) Wolfii Psych, rat. ...] ergo: Testamenti faetionemnon habet, nisi qvi usumrationis habet. » - Detta är dock ett undantag; de inledande avsnitten, Starnpe, De testamentis, s. 1-22, är främst en diskussion om Grotius’ åsikter. Se Dahl, s. 146. Kongslezv I, s. 269. KongslewII, s. 135. Sveinn Sölvason, Tyro (2. uppl.), Formäle til Lesarans, s. XI. 4’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=