241 vivc socialiter: det er: lev saaledes, at andre Folk kand vxre hos dig.»^^ Utan tvivel inspirerad av Wolff är åtminstone Paus’ definition av den naturliga lagens egentliga innehåll: »Gior det, somgior din og andres Tilstand Fuldkomnere, og efterlad det, som gior din og andres Tilstand Ufuldkomnere».^^ Även Hedegaard, som själv betecknade sig som wolffian, gav en likartad definition av naturrätten. Denna var en samling regler, som människan gör sig, »ved at betragte sin og andres Tings Natur og Va;sen, for derefter at befordre sin Fuldkommenhed, og afvende sin Ufuldkommenhed».^^ Wolffs inflvtande blev dock förhärskande i den dansk-norska naturrättslitteraturen först på 1770-talet. Colbiornsens på Wolffs systembaserade naturrättsföreläsningar^^ utkomaldrig, och Norregaard har därmed betraktats som den wolffianska naturrättens främste representant i Danmark-Norge. Man har allmänt hänvisat till Norregaarcis nära beroende av Wolff, och Tamm har ingående jämfört innehållet i Norregaards framställning med Wolffs kortare naturrättsarbete »Institutiones».^^ Norregaard undgick dock de värsta pedagogiska nackdelarna i den wolffska demonstrativa metoden, bl.a. det ständiga hänvisandet till tidigare begreppsdefinitioner. Han konstaterade själv, att han mot slutet av arbetet nöjt sig med en kortare bevisföring »deels for at undgaae den kiedsommelige Vidtloftighed, som foraarsages ved idelige Igientagelser, deels og fordi jeg formc')der, at de, somhvse til Examen, beständig, ved at gaae fremi Videnskaben, erindre sig hvad de la:re».‘^° Danska jurister hade tagit intryck av Wolffs läror redan på 1730-talet. Hedegaard uppgav sig ha blivit wolffian under sina studier utomlands i sin ungdom."^' Stampe hörde 1737-1738 i nästan två år på Wolffs föreläsningar i Marburg och blev såväl personligt bekant med Wolff som en anhängare av dennes filosofi."*- Stampes doktorsavhandling från år 1740 innehöll endast ett par hänvisningar till Wolff, och naturrättens främsta företrädare var klassikerna Grotius och Pufendorf, men Stampe hade uppenbarligen påverkats av Wolffs framställningsmetod, och han lyckades inte alltid undvika den »kiedsommelige Vidtloftighed», som Norregaard senare påtalade."*^ Wolffs inflytande i den Clitau, Examen IV, s. 8 f. Paus 1, s. 142. Detta teeken på Wolffs inflv^tande noteras även av Tamm, Retsvidenskaben, s. 86. tJedegaard, Natur-Retten, s. 5. Redan Sch/egcl, Colbiornsen, s. 22, betonade Colbiornsens beroende av Wolff. Se t.ex. Dahl, s. 144; Tamm I, s. 169 ff.; Tamm, Retsvidenskaben, s. 90-94. Tamm hänför dock ställvis juridiskt allmängods, såsom den redan i romersk rätt bekanta indelningen res corporales — res incorporales till Wolffs inflytande. Niårregaurd, Natur- og Eolkc-Retten, Til Lx’seren. Hedegaard, Fortsatte Anmerkninger I, s. 271 ff. ■*’ Baden, s. 84; Dahl, s. 131. Ett avskräckande exempel pa denna upprepningssjuka finns i samband med den andra hänvisningen till Wolff; se Stampe, De testamentis, s. 17 f. Stampe lyckades genomtalrika hänvisningar till det tidigare sagda här bevisa, att enligt naturrätten endast den, somhade äganderätten, hatfe för37 43 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=