239 Av större intresse är dock, att ett par dissertationer i Uppsala behandlar teman, somdirekt anknyter till wolffianismen. Av' jurisprofessorerna hade åtminstone Solandcr av allt att döma wolffianska sympatier. I den enda på denna tid utkomna svenska naturrättsframställningcn, somhade skrivits av Solanders elev Anders Schönberg, definierades naturrättens centrala innehåll i enlighet med Wolff: »...at man bör iakttaga alt det, som kommer öfwercns med Guds högsta fullkomligheter, men undflv alt det somstrider däremot».-- Ett starkare bevis på Solanders inställning är en dissertation, somunder hans presidium ventderades i serien »Lagfrågor» och somäven innehöll »Något om Anthmetiquens nytta i Lagväsendet».--^ Lörfattaren, troligen respondenten, stödde sig främst på Wolffs »De methodo Mathcmatica». Han framhöll den wolffska metodens förtjänster och ansåg, att Wolff visat »den noggranhet, den aecuratessc och pra:cision, somfordras at af prarmisscr formera bindande slutsatser». Många rättslärda, såsom Heineccius och Scherschmidius hade i sina skrifter följt denna metod »til deras, somsig omLagwett beflita, stora nytta». Trots den ytliga framställningen och trots att författaren felaktigt betecknade Heineccius som wolffian, visar avsnittet en stor tilltro till och åtminstone någon kunskap omwolffianismen.--'’ Solanders dissertation ventilerades i ett skede, då wolffianismen var en etablerad, redan något gammalmodig filosofisk riktning. Redan knappt tre årtionden tidigare hade juris adjunkten Nic. Wall presiderat för en dissertation »Convenientia inter methodum juridicam & mathematicam», som han tydligen själv skrivit.-^ Det i dissertationen använda litteratururvalet är magert och består av Nehrmans skrifter samt Heineccius’ »Elementa juris civilis» och Wolffs logik på latin. Lörfattaren började med påståendet att juridiken var en vetenskap, som systematiskt indelades i teoretisk och praktisk juridik.-^ I den praktiska juridiken, dvs. i domstolarnas verksamhet, måste juristerna iaktta den metod, som lagstiftaren själv hade föreskrivit, dvs. stadgandet i RB 23:4 om att alla domar måste grunda sig på skäl och lag, vilka måste tas med i domsmotiveringen. Varje dominnehöll ett dragancie av slutsatser oeh var en syllogism.-^ Eörfattaren ställde upp tre lagar för juridikens metod, vilka han ansåg vara stadgade i 1734 års lag: 1. Dragandet av slutsatser måste basera sig på en deduktion ur -- Schöuherg, s. 37. SoLuiJer/J. Ulr. Westerherg {\779), s. 9\-97. -•* Solartdcr/J. Ulr. 'diesterberg {\779), 91. Liindsbcrg (III, 1, s. 272 f.) betecknade däremot I. l. Schiersehmidt tillsammans med lekstatt och Cramer som de törsta woltfianerna inom den positiva rättsvetenskapen; av dessa tre var Schiersehmidt »der wenigst bedeutende». Wall/.M. M. /?ose//(1 75C; 15 s.). På titelbladet anges: »Publicx bonorumeensurx subjicitint» preses oeh respondenten. Wcill/M. M. Äose//(1750), s. t. Wall/M. .M. Rascll (\7^0), s. 4 f. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=