238 av Andreas Rydelius, som var en motståndare till wolffianismen, och den nya filosofins inflytande förblev överhuvudtaget obetydligt.'-'’ Juristerna däremot behövde inte vara rädda för wolffianismens teologiska aspekter. Under förra delen av 1700-talet är dock snarare Thomasius än Wolff en auktoritet i den nordiska rättsvetenskapen, och varken Nehrman eller Hoier hade särskilt mycket till övers för wolffianismen.'^ Som bekant motsatte sig Nehrman den wolffska lärometoden, och han ansåg, att man kunde bibringa studenterna nödig kunskap genom ett »mindre krusat begrepp».De under Nehrmans presidium ventilerade dissertationerna saknar också helt hänvisningar till Wolff. Hoier nämnde Wolff endast i en fotnot i en uppräkning av nyttiga arbeten omden naturliga religionen. Han rekommenderade läsning av något sådant arbete, förutsatt att det inte innehöll påståenden omatt mänskliga gärningars godhet eller ondska inte var beroende av Guds vilja eller att rätt och dygd var desamma oberoende av om det existerade en Gud. Hoier kände till Wolffs kontroverser med de tyska teologerna, men han påpekade, att man inte borde beskylla alla lärare och anhängare av den wolffska filosofin för sådana irrläriga påståenden.'^'' De av Frängsmyr framhållna skillnaderna i wolffianismens inflytande i Uppsala och i Lund är märkbara också i den juridiska dissertationslitteraturen. Trots talrika litteraturhänvisningar innehåller Codings dissertationer endast i undantagsfall något enstaka omnämnande av Wolff.''^ I Uppsala däremot var Wolff en ganska flitigt anlitad författare i Solanders avhandlingar, även omhan inte kunde tävla med de obestridda auktoriteterna Grotius, Pufendorf och Gundling (se II 2.3.2.). Enstaka hänvisningar till Wolff förekommer också i dissertationerna för Fick och Anders Berch, medan en avhandling för Hernbergh kan behandla ett tema somräntans tillåtlighet enligt naturrätten utan att ens nämna Wolff.-° En dissertation för Fick dedicerad till den som i grunden wolffian betecknade biskopen i Abo C. F. Mennander börjar med en hyllning till systematik och ordning i stort och smått under hänvisning till den ortodoxe Uppsala-wolffianen Nils Wallerius’ metafysik. Frängsmyr, s. 174 ff. OmThomasius’ intlvtande, )tr dock Tamm, Retsvidenskaben, s. 79 not 14. Se Modcer, Kjell A, Några gestalter i den juridiska fakultetens historia. Lund 1981, s. 17 f. Hoier, s. 34 not c. Den i själva texten (s. 35) nämndeJac. Gabr. ''X'olff \ ar en föga känd lärare j juridik i Halle, som skrev propedeutiska läroböcker i nära anslutning till Thomasius’ läror; se Landsberg II1,1, Noten, s. 81. Colling/C. G. Cronsjö (1761), s. 1; Colling/Lor. Sarnav (1779), s. 5. Fick/M. M. Hedenberg (1752), s. 14; .4. Berch/Is. ]. Hellrnansson (1754), s. 9 not a; båda hänvisade till Wolffs naturrättssammandrag »Institutiones juris naturar et gentium». Det kan nämnas, att Wolff (liksom Berch) var en anhängare av merkantilismen; se Kleinheyer-Schröder, s. 309. - Avsnittet om räntan enligt naturrätten i Hernbergh/J. G. Björkman (1782), s. 4-7, innehåller endast hänvisningar till Grotius, Pufendorf, Gribner och Heineccius samt Cl. Fleurius’ kyrkorätt. Ftek/Joh. Alex. Brandt (1758), s. 1. 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=