237 metoden och systematiken, och dessa också kunde användas på framställningar av den positiva rätten, överlevde vissa drag i wolffianismen den rationalistiska naturrättens fall. Man har framhållit Wolffs betydelse för begreppsjurisprudensen, i synnerhet på systematikens område, liksomdet faktum, att kravet på ett logiskt härledande av juridiska lösningar från allmänna begrepp med sin bestämda plats inomdet fastställda rättssystemet sedan Wolff aldrig helt har försvunnit från juridiken.^’ På slutet av 1700-talet tycks dock wolffianismen inom juridiken närmast ha degraderats till en lärometod.^ Wolffianismen saknade inte motståndare. Under denna filosofis glansperiod i Tyskland på 1720- och 1730-talen kom motståndet närmast från pietistiskt sinnade teologer. De kunde inte acceptera den wolffska naturliga teologin, som i sina yttersta konsekvenser gjorde kristendomen överflödig.*^ Wolff drog dock inte själv dessa slutsatser, och man kan endast med förbehåll beteckna honom som en anhängare av upplysningen."^ Även hans juridiska ställningstaganden innehöll många konservativa drag.*° Från och med 1740-talet började man kritisera framför allt framställningssättet, och nuförtiden framhåller man förutom metodologiska svagheter bristerna i framställningen: en tröttande omständlighet på grund av ständiga hänvisningar till tidigare definitioner och bevis, stilistisk torrhet och snusförnuftigt pedanteri.'* Wolffianismens genombrott i Sverige, framför allt i Uppsala, har av Tore Frängsmyr behandlats i en ingående studie, som dock främst redogör för anhängarna och motståndet inom de filosofiska och teologiska fakulteterna. Trots detta saknar Frängsmyrs forskningsresultat inte intresse för detta arbete. Striden om wolffianismen stod hetast i Uppsala på 1730- och 1740-talen, då teologerna fruktade för den nya filosofins följder för ortodoxin. Samtidigt var man medveten om wolffianismens möjligheter som försvarare av den bestående religionen, och kring mitten av seklet segrade en »avväpnad» wolffianism på ortodoxins villkor.'- Snart följde också de första motangreppen från radikalt håll (Forsskål); man började nu betvivla de grundläggande principerna i Wolffs filosofi.'-^ Förloppet i Abo blev lugnare, och den nya filosofin vann insteg utan större strider. Wolffianismen, somäven i Åbo främst blev ett vapen mot upplysningen, blomstrade från 1740-talet till 1760-talet, och wolffianska dissertationer ventilerades till seklets slut.'"* I Lund dominerades filosofin länge * Wieacker, s. 320. ^ Björtjc, Deutsche, s. 16 f. ® Se Frängsmyr, s. 18 f.; Kleinheyer-Schrödcr, s. 306 f. Frängsmyr, s. 11. Kleinhcyer-Schrödcr, s. 310 t. " Frängsmyr, s. lA. Frängsmyr, s. 88 11. Frängsmyr, s. 208 fl. Frängsmyr, s. 169 ft. och 173.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=