236 sofen Johann David Michaelis’ inflytande på den nordiska rättsvetenskapen. Rättskälleläran avslutas med en framställningav sedvanerättens och rättspraxis’ betydelse somrättskällor. 1.1. Wolffianismen Det är svårt att i korthet beskriva huvudinnehållet i den filosofiska riktning på 1700-talet, som är uppkallad efter den tyske matematikern och upplysningsfilosofen Christian Wolff (1679-1754) och men. Här tas upp endast några centrala drag, som är behövliga för förståelsen av wolffianismens betydelse i den nordiska rättsvetenskapen. Wolffs som huvudarbete betecknade verk »Verniinfftige Gedancken von Gott, der Welt und der Seele des Menschen, auch alien Dingen iiberhaupt (Deutsche Metaphysik)» (1720) visar, att dess författare strävade till en filosofi, som kunde besvara alla frågor inom vetenskaperna och även inom politiken och religionen. Wolffs filosofi utgick från två grundläggande principer, motsägelselagen (ingenting kan samtidigt både vara och icke vara) och den tillräckliga grundens lag. Wolff ansåg, att kunskap kunde ernås genom förnuftet, erfarenheten eller en samverkan av båda. Wolffs metod var starkt matematiskt influerad. Han hade i sin ungdomtagit djupa intryck av Euklides’ geometri och strävade under hela sitt författarskap att bevisa alla påståenden med matematisk exakthet. Detta ledde till ett framställningssätt, där deduktion och syllogismer var förhärskande. Inga begrepp fick användas utan föregående noggrann definition, inget antas utan föregående vattentät bevisföring. Framställningen skulle framskrida med samma logiska klarhet somett geometriskt bevis. Wolffs metod har därför kallats för bl.a. den matematiska, den demonstrativa och den geometriska metoden.- Wolff började intressera sig för juridiken först i ett sent skede av sitt författarskap, dvs. på 1740-talet, då hans stjärna redan hade börjat dala, och studenterna undvek hans föreläsningar.^ Wolffs juridiska skrifter behandlade endast naturrätten, medan hans lärjungar (främst Joachim Darjes och Daniel Nettelbladt) applicerade hans metod på framställningar av den positiva rätten.'’ Wolffs naturrättsliga arbeten är »lus naturae methodo scientifica pertractatum» (8 delar, 1740—1748), »lus gentium methodo scientifica pertractatum» (1749) och det år 1750 utkomna sammandraget av de förstnämnda verken »Institutiones juris naturae et gentium» (på tyska 1754). Wolffianismens inflytande i juridiken blev kanske större och längre bestående än inom andra vetenskaper.-^’ Då det viktigaste i Wolffs arbeten var - Se Frängstnyr, s. 17 ff.; Kleinheyer-Schröder, s. 305 tf.; Wieackcr, s. 318 ff. ^ Frängstnyr, s. 19; Kleinheyer-Schröder, s. 307 f. •* Sc Wieacker, s. 321 f. ^ Wieacker, s. 320; Kleinheyer-Schröder, s. 311. går under namnet wolffianis- som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=