214 lexikon är även Dreyers »Bibliotheca Dano-Noruagici, Cimbrici» i densammes »Beiträge zur Litteratur der Nordischen Rechtsgelahrsamkeit» (1794) ett användbart hjälpmedel. Förteckningen innehåller dock talrika missförstånd och tryckfel, och av bokens förord framgår också, att Dreyer inte ens hade försökt uppnå fullständighet i fråga omdissertationerna. Dissertationerna i Danmark-Norge kan indelas i akademiska alster och danskspråkiga arbeten. De akademiska dissertationerna är alltid skrivna på latin, i motsats till vad somvar fallet i Sverige-Finland. Främst en del praktiker (framför allt Hedegaard och Ewensen) började redan på 1750-talet publicera kortare danskspråkiga monografier, somibland på titelbladet betecknades som dissertationer. De akademiska dissertationerna är dock betydligt talrikare. I de akademiska dissertationerna ingår ett stort antal övningsarbeten beroende på att stipendiater på olika kollegier (Valkendorf, Elers, Borch) var förpliktade att skriva en dissertation. Dreyer konstaterade om dessa arbeten, att trots att de i första hand var övningar, kunde man bland dem också hitta kvalitativt högtstående och grundliga arbeten.Jag har dock inte systematiskt gått igenomdessa kollegiedissertationer. Kraven på doktorsdissertationerna och de årliga dissertationer, somprofessorerna skulle prestera, var naturligtvis större. Till de akademiska avhandlingarna kan dessutom räknas vissa vid universitetsoch reformationsjubileer o.dyl. hållna festtal och -skrifter, av vilka man kan nämna Schlegels och Hurtigkarls rättshistoriska arbeten »De Morgengaba sive de dono matutino» (1796; 62 s.) och »De antiquis legibus Daniels et Norvegicis de expeditione bellica» (1798; 22 samt M. H. Bornemanns naturrättsliga avhandling »Traetatus de fundamentis et instituto juris universalis» (1809; 63 s.). De akademiska dissertationerna i Köpenhamn hade en bättre kvalitet än avhandlingarna i de svenska universiteten, tydligen eftersom en disputation inte kunde användas som en genväg till juridisk ämbetsexamen. Något tvivel om författarskapet uppstår heller inte, utan preses är i regel också författaren. Dissertationerna i Köpenhamns universitet utgjorde framtill 1730-talet den så gott som enda juridiska litteraturen, och även dessa arbeten var fåtaliga. De flesta dissertationerna under seklets första årtionde skrevs av Henrik Weghorst, och Christian Reitzer var den enda jurist, som disputerade (1702) för doktorsgraden före år 1736 (se ovan I 4.4.). Dreyer, Vorrede. Titlarna enligt Bibliotheca Danica, I, sp. 627. Enligt en anteckning p.t exemplaret av Hurtigkarls programi Det kongelige bibliotek skulle titeln vara »de re militari nautica ex legg. Norvag. vetustis». 338 Det enda undantaget, dvs. då Kofod Ancher skrev I. F. 5r««5’doktorsavhandling »Dissertatio iuridica ad L. 6. de iust. et iure, de iure civili, naturali, dumaddit aliquid vel detrahit, nequicquamcontrario» (1750), väckte tydligen uppmärksamhet. Ännu Bärens klandrar, s. XXXVt.. Kofod Ancher för detta och talar omdet vid utländska universitet skadliga bruket, att professorerna »aus Gunst oder Gabe» skrev andras dissertationer. 340
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=