3 Trots att det är uppenbart, att den nordiska rättsvetenskapen under senare delen av 1800-talet helt skiljer sig från juridiken ett sekel tidigare, är det inte självklart, var en eventuell skiljelinje skall placeras i den fortgående utveckling av rättsvetenskapen, som inleds redan på 1790-talet. Jag har här valt åren 181-1—1815 på ett flertal grunder, som dels hör till rättsvetenskapens historia, dels till den allmänna politiska historien. Den historiska skolans uppkomst brukar förläggas till år 1814, då Savignys bekanta »VomBeruf» utkom. I själva verket rör det sig här om en glidande övergång till ett nytt vetenskapligt tänkande, vars rötter utan svårigheter kan finnas i Gustav Hugos och delvis redan i Johann Stephan Piitters produktion på 1700-talet. Åren 1814-1815 är också politiskt en viktigskiljelinje i europeisk historia, och samtidigt blir det klart, att Napoleonkrigens omvälvningar i Nordens politiska geografi förblir bestående. Först från och med 1810-talet blir en norsk och en självständig finsk rättsvetenskap möjlig. I det autonoma Finland kunde man vid ÄboAkademi byggapå en egen rättsvetenskaplig tradition sedan 1600-talet, men den juridiskafakulteten bestod av endast en lärare framtill den svenska tidens slut. Alexander I strävade målmedvetet efter att vinna universitetskretsarna i Åbo för den politiska förändringen, och som en följd av detta utökades den juridiska fakultetens lärarantal till fyra år 1811. En epok gick i graven, då Calonius upphörde med sina föreläsningar år 1815. Det Kongelige Fredriks Universitet i Oslo grundades år 1811, men undervisningen i juridik kom igång först år 1815, alltså efter bildandet av unionen med Sverige. Det nya tänkandet inomrättsvetenskapen illustreras också av de nya förordningar omjuridiska examina, somutfärdas i Sverige år 1812, i Finland år 1817 och i Danmark år 1821. Det är visserligen svårt att upptäcka några entydiga förändringar i den sparsamma nordiska juridiska litteraturen under 1810-talet, men redan i 1820-talets litteratur är nya utvecklingslinjer märkbara jämfört med litteraturen under 1700-talets sista och 1800talets första decennium. Första delen av detta arbete har fått rubriken »Patrioter och institutionalister» för att beteckna de två drag, somär kännetecknande för litteraturen fram till början av 1800-talet. De nordiska rättsvetenskapsmännen var genomgående utpräglade patrioter. I den rättshistoriska forskningen ledde detta, helt i historieskrivningens anda i allmänhet under denna tid, till konstruerandet av storslagen forntid på rättens område; i Sverige-Finland fann rudbeckianismen anhängare också bland juristerna. Då det var frågan om den gällande rätten, kunde både danska och svenska jurister påstå, att just det egna landets rätt stämde bäst överens med naturrätten.Ä andra sidan är det uppenbart, att de nordiska juristerna i metodfrågor o.dyl. var helt beroende av den europeiska rättsvetenskapen. På grund av den i läroböcker också i Norden allmänt använda Institutiones-dispositionen har även de nordiska rättsvetenskapsmännen räknats med i de s.k. institutionalisternas krets.^ ■* Se Nchrrnan, s. 66; Norregaard I, s. 43 t. Se Luig, s. 67 t. och 87 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=