194 sig gällande,-^- och han löste uppgiften genomatt använda talrika latinska och i synnerhet danska ord och uttryck. Sveinn Sölvason tycks har föredragit ett levande och användbart vardagsspråk, och han ironiserade över dem, som höll fast vid sina antikviteter och somskrev som omde levde på Snorres tid, medan de tadlade »minar Bevisingar, Betalinga og adra barbarismon in Lingva patria». Sveinn Sölvason försvarade sina lån från danskan med att de flesta gällande lagarna ursprungligen var skrivna på danska.Trots de talrika lånorden tycks språkbarriären ändå ha varit för hög för danskar och norrmän; hänvisningar till »Tyro juris» förekommer inte. Sveinn Sölvasons språkliga liberalism har senare skarpt kritiserats, och språket i »Tyro juris» har betecknats som uruselt, även omSveinn Sölvason annars var en rätt aktad poet.--"^ Sveinn Sölvasons huvudarbete är emellertid »Det Isländske Jus criminale eller Misgierningers Ret tilligemed Criminalprocessen efter Landets gamle og nye Love, confereret med de derhen horende Danske og Norske Recesser, Love og Forordninger» (Kbh 1776; 659 s.-i-förord, register mm., 8:o). Dedikationen till arvprinsen tyder på att även Sveinn Sölvason var anhängare av den dansk-nationella riktningen efter Struensees fall. Sveinn Sölvason berättade i arbetets förord, att då han i »Tyro juris» hade förklarat, att jus criminale inte hörde till civilrätten och att han därför inte hade behandlat straffrätten, hade amtmanden på Island Magnus Gislason senare uppmanat honom att skriva en framställning också över detta rättsområde. Svårigheterna att idka juridik på Island framträder här i skarp belysning. Då Sveinn Sölvason urskuldade sig med att han saknade nödig litteratur, fick han av amtmanden låna Carpzovs kriminalrätt, enligt Sveinn Sölvason »en sarrdeles rar Bog her til Lands».Man kan föreställa sig författaren sittande »Norden og Vesten» på Islandochskrivande sin kriminalrätt med den isländska lagstiftningen och den på 1600-talet utkomna och en förgången tids uppfattningar representerande Carpzov237 somså gott som enda hjälpmedel. Resultatet blev gammalmodigt och ibland mycket strängt, och läsaren frestas att även tillgripa Montesquieus klimatlära som förklaring. Arbetet lättas emellertid upp av en kärv humor, somdå Sveinn Sölvason ansåg sig ha råd att ha fel beträffande möjligheten av trolldom, eftersom i så fall också stora jurister och regenter har misstagit sig tidigare, eller då han ansåg sina landsmän böratacka honom för att han undervdsar demi tortyrens på Island tidigare okända finesser.-^^ Se Helgi Magnusson, s. 191 f.; Wessén, s. 46. Sveinn Sölvason, Tyro (2. uppl.), Formäle til Lesarans, s. XI f. 73-* Fridjön Skarphédinsson, s. 95. Sveinn Sölvason, Til Lxscren. Sveinn Sölvason har på arbetets titelblad titeln »Lavmand Norden og Vesten i Island», ett ämbete somhan innehade från år 1746 till sin död; se Fndjön Skarphédinsson, s. 92. 7^7 Sista upplagan av Carpzovs »Practica nova Imperialis Saxonica rerumcriminalium» utkom visserligen så sent somår 1752, se Klemheyer-Schröder, s. 53, och Kofod Ancher {\777, s. 94) ansåg boken vara »brugelig og god», men nämnde samtidigt, att den inte kunde »bruges allevegne uden med god Skionsomhed». Sveinn Sölvason, s. 29 och s. 510. 238
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=