187 avvikande åsikt, även om det enligt honomvar möjligt, att han hade fel i alla dessa fall.-^^ Schlegels naturrätt är främst en diskussion omKants åsikter. Systematiken är i stort sett densamma som i t.ex. Norregaards arbete med den viktiga skillnaden, att hela naturrätten delas i den privata och offentliga rättsläran; gränsen går mellan familjerätten i vidsträckt bemärkelse (»den naturlige Huus-Ret») och statsrätten. Indelningen i privaträtt och offentlig rätt finns visserligen också i Kants rättslära, men denna indelning hade i själva verket blivit allmän i den tyska doktrinen i slutet av 1700-talet.Det bör märkas, att Schlegel trots arbetets naturrättsliga innehåll även behandlade den positiva folkrätten; detta motiverade han med att något danskt arbete omdenna del av juridiken inte existerade och att ämbetsmännens okunnighet i detta ämne kunde leda till skadliga misstag.Meningsskiljaktigheterna med Kant gällde i allmänhet detaljfrågor: Schlegel t.ex. opponerade sig mot Kants åsikt, att den allmänna statsrätten inte kunde anses vara en del av sällskapsrätten (jus sociale), och tyckte, att den av Kant föreslagna nya vetenskapen »Verdens-Borger-Ret» var onödig, då innehållet fick plats i den allmänna statsrätten eller folkrätten. Schlegel riktade sin naturrättslärobok till unga juris studerande, även »Ustuderede», och också till lekmän, som var intresserade av att lära känna sina rättsförhållanden. Författaren eftersträvade därför lättfattlighet, och han lovade en utförligare framställning av vissa frågor i »Astra:a». Han försvarade också de »nye Danske Konstord», som han hade skapat för att berika det filosofiska språket.Texten är lättläst och framställningen mera flytande än i Norregaards lärobok. Redan på grund av 0rsteds kritik är det naturligt, att Schlegels naturrätt inte finner nåd inför Dahls ögon, och denne upprepar utan kommentarer Orla Lchmanns karakteristik »det lose Va:scn».-°^ Trots det nära beroendet av Kant är Schlegels naturrätt ingen dålig lärobok, och den visar, att man i DanmarkNorge följde med filosofins utveckling och kunde åstadkomma arbeten, som var fullt jämförbara med den tyska doktrinens prestationer. Omman vill jämföra Orsted med Savigny, så kunde man säga, att Schlegel, somför övrigt hade studerat även i Göttingen, var Danmarks Hugo. Båda försökte förbättra undervisningen i juridik och förnya naturrätten på kantianismens grund, och båda hade om rätten en fördjupad historisk uppfattning, som av allt att döma bottnade i en stark personlig konservatism. Bådas brister var också likartade, av dessa kunde främst nämnas oförmågan eller oviljan att skriva större privatSchlegel I, s. 111 t. Se närmare Björne, Deutsehe, s. 115. Schlegel II, s. 1. Schlegel I, s. 20 oeli 321 f. Schlegel /, s. VI t. Dahl, s. 149. 202 206
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=