183 til de fleeste Materier udi vore Danske og Norske Love, og deres Hoye Billighed»; i synnerhet delen, som behandlade plikterna mot andra människor, gav möjlighet till betraktelser över dansk lagstiftning. Paus försökte inte påskina, att verket skulle vara självständigt, utan han karakteriserade det som en samling av de bästa naturrättslärdas skrifter.’^® Då naturrätten utgör grunden i Paus’ framställning, är det naturligt, att dispositionen följer naturrättssystematiken. Den första delen behandlar frågor, som hör till rättssystemets allmänna läror (människans natur, lagar, samvete, tillräknelighet osv.). Det andra bandet innehåller personrätten, bl.a. enligt Pufendorfs indelning människans plikter mot Gud, sig själv och andra människor, samt inledningen till sakrätten, och de återstående banden fortsätter med förmögenhetsrätten. Paus behandlade alltså endast den del av naturrätten, som kunde kallas ’den enskildes rätt’. Det är möjligt, att verket är ofullbordat. A andra sidan var det kanske lättast att visa överensstämmelserna mellan naturrätten och dansk-norsk rätt just inom den allmänna person- och förmögenhetsrätten. Även Paus’ naturrätt är ett arbete, i vilket Pufendorf, Barbeyrac och Thomasius är de stora auktoriteterna.’^^ Wolffs inflytande är inte i högre grad märkbart (se III 1.1.). Framställningen baserar sig i enlighet med den av Clitau inledda traditionen på frågor och svar, och arbetet är även med beaktande av den övriga naturrättslitteraturens nivå ytligt och något naivt. 3.5.4. N0rregaard Holbergs auktoritet var obruten ända till 1770-talet. Hedegaard utgav visscrligen år 1765 »Natur-Rettens forste Grunde, tienende de Unge til na:rmere Vciog Underviisning i samme» (20 s.; 8:o), men det obetydliga häftet bestod av endast en del definitioner av de grundläggande naturrättsliga begreppen. I. E. Colbiornsens föreläsningar i naturrätt, somhölls i mitten av 1770-talet, publicerades aldrig.Norregaards naturrätt komut första gången år 1776 med titeln »Natur- og Folke-Rettens Forste Grunde» (358 s.; 8;o). Då upplagan blivit slutsåld, skrev Norregaard på förläggarens (Gyldendals Forlag) uppmaning en ny version, »Natur-Rettens forste Grunde» (1784; 474 s.-l-register; 8:o), som han uttryckligen vägrade att kalla en andra upplaga på grund av de talrika ändDetta arbete publicerades även i en svensk översättning (se 181 ringarna. 2.2.3.1.), somanvändes åtminstone i den akademiska undervisningen i Åbo. 182 Dispositionen i de båda versionerna följer den traditionella naturrättssystePcius I, Fortalc. Sc t.ex. Paus /, s. 139, där törlattaren hänvisar till de nämnda auktoriceterna och dessutom till Gribner. Colbiornsens föreläsningar finns i handskrift i Det kongelige bibliotek och har titeln »Collegiumover Natur- og Folkeretten». Se Norregaard, Natur-Retten, Til L.rseren. Se Calonius, Bret, s. 197 och 212. 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=