181 telbladet; i de senare upplagorna ströks namnen Grotius, Pufendorf och Thomasius, och författaren talade endast omatt hans arbete baserade sig på »de fornemsteJuristers Principiis». Då det gäller de senare upplagorna, har man framhållit i synnerhet Pufendorf-kommentatornJean Barbeyracs betydelse. Pufendorf förblev den store naturrättsauktoriteten för Holberg. Den korta historiken över naturrättens utveckling i första upplagan slutar med påståendet, att Pufendorfs »Systema endnu holdes for det fuldkomneste og beste, thi vad somudi den Materie er skrevet efter ham, er ikke af nogen synderlig Vigtighed, naar jeg undtager Thomasii Skrifter hvilke af mange formedelst Autoris Skarpsindighed ere hoitanseede».'*^^ Historiken fördes inte framåt i de senare upplagorna, utan avslutades med omdömet omPufendorf, så att även berömmet av Thomasius ströks; möjligen en följd av kontroverserna med Thomasiusanhängaren Hoier.*^^ Holberg nämnde om övriga naturrättsauktoriteter, att Hobbes’ arbeten byggde på »nye og selsame principiis» och att i synnerhet »Leviathan» innehöll »meget lastvxrdigst», men att dessa skrifter dock inte helt borde »udryddes, efterdi der ogsaa findes saa meget got derudi, saa at Hveden ikke maa bort Kastes med Klinten»; även denna åsikt är hämtad från Pufendorf.'^° Trots att Holberg, då det var frågan om människans ondska och samhällskontraktets innehåll, följde Hobbes,*^’ bygger boken i allmänhet på Pufendorfs arbeten. Dispositionen följer nära den av Pufendorf skapade naturrättssystematiken, som inleds med den enskilde individen för att därefter gå över till allt större samfund börjande från familjen och slutande med staten och förhållandet mellan staterna. 3.5.2. Clitau Clitaus naturrätt var rena motsatsen till Holbergs framställning, då det gällde spridning och inflytande, och jag har inte kunnat finna ett enda omnämnande av arbetet i den senare juridiska litteraturen. Arbetet utkomsom del fyra av Clitaus »Juridiske Examen» under rubriken »En kort Indledning i Natur- og Folke-Retten» (1746; 135 s. +register). Det är trots Clitaus bagatellisering betydligt bättre än hans framställning av DL och NL (se 3.4.2.) och har råkat ut för en oförtjänt glömska. Clitau påstod själv, att han kommit på idén att skriva en kort naturrätt, då de tidigare utlovade delarna inte blivit så många tryckark som han hade tänkt sig. Han var därför tvungen att fatta sig kort och inlät sig icke på »Deductioner og Digressioner», men framställde det, somnödvändigtvis hörde till natur- och folkrätten efter lärda och berömdajuristers exempel. Tayyxm /, s. 168. Holberg I, s. 24. Sc Holberg (5. uppl.), s. 15. Omstriden med Hoier; se Dahl, s. 122 f. Holberg /, s. 21 f. Se TammI, s. 168. Se närmare Björne, Nordische, s. 166 t. Clitau, Examen I, Fortale. 168 17.1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=