149 en vetenskapsgren. Även i rättsencyklopedier strävar man till en systematisk framställning, ehuru juridiska lexika i alfabetisk ordning var vanliga redan på 1500-talet.Ostersen Veiles »Glossarium» (I 4.2.) är ett tidigt nordiskt exempel på denna genre. De äldsta arbeten, som kan betecknas som systematiska rättsencyklopedier, skrevs redan på medeltiden, vanligen nämns Wilhelm Durantis’ »Speculum juris» från 1200-talet.Rättsencyklopedier blev dock vanliga först under den senare delen av 1700-talet. Leibniz’ skrift från år 1668 »Nova methodus discenda; docend^eque jurisprudentia; ex artis didactical principiis» brukar betraktas som en föregångare,''* och arbetets rubrik visar redan ett för 1700-talets rättsencyklopedier typiskt drag: man framställde förutomden egentliga encyklopedien en juridikens metodologi, dvs. dryftade frågan om hur undervisningen i rättsvetenskap borde ordnas. Juridikens studiumär ett centralt tema även i Thomasius’ »Summarischer Entwurf der Grundregeln, die einem studiosojuris zu wissen, und auf Universitäten zu lernen nöthig ...» (1699), ett arbete, somför första gången ställde upp en förteckning över s.\s.. prcecognita iuris och somfick betydelse somförebild också i Norden. 1700-talets typiska rättsencyklopedi uppstod dock först, då Putter publicerade »Entwurf einer juristischen Encyclopädie» (1757), som koncentrerade sig på den positiva rätten. I synnerhet den andra upplagan, somhade försetts med en metodologi, »Neuer Entwurf einer Juristischen Encyclopädie und Methodologie» (1767) kom att fungera som en förebild för talrika liknande arbeten. Framför allt tyskspråkiga rättsencyklopedier var allmänna, men det utkom även några franskspråkiga verk. Piitter betonade, att hans rättsencyklopedi var avsedd för nybörjare i juridik, och han hänvisade till att man vid universitetet i Göttingen skrivit sådana läroböcker också i andra ämnen.Även i senare rättsencyklopedier nämndes, att de var avsedda för den akademiska propedeutiska undervisningen, men de rekommenderades också för lekmän eller som repetition för äldre jurister.'^ Hugo jämförde rättsencyklopedin med en generalkarta, som man måste känna till, innan man fördjupade sig i de olika rättsområdenas innehåll."* Dispositionen i rättsencyklopedierna standardiserades så småningon. Rättsvetenskapens metodologi förblev en helt avskild del, och den försvann från rättsencyklopedierna på 1800-talet.Under senare delen av 1700-talet blev det däremot allmänt, att rättsencyklopedierna innehöll även en rättshistorisk överDiibeck, s. 56. Ahrens, s. 3 not 2; Bnschmann, s. 300. Ahrens, s. 3 not 2; Bnschmann, s. 301 ff.; Piitter, s. 4. Sc Ahrens, s. 3 not 2. Piitter, Vorredc. Hugo, s. 2. Hugo, Vorrcdc. 4/:>rf«s’ arbete är ett undantag, se s. 796 ff.: »Anhang. Die juristische Methodologie».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=