144 tation som ett alternativ till ett offentligt förhör. Under Colling i Lund (209) samt Solander (106), Fick (34), Rabenius (24) och Hernbergh (88) i Uppsala ventilerades efter förordningens utfärdande sammanlagt 461 dissertationer, vartill kommer andra lärare, somåtminstone kvantitativt sett visade mindre flit. Redan räknat på grundval av ett genomsnittligt omfång på tolv textsidor producerades under denna period i dissertationsform en omfattande litteratur på närmare sextusen sidor. Det behöver dock knappast betonas, att kvantiteten inte motsvaras av kvaliteten. En stor del av dissertationerna skrevs tydligen av respondenterna, och preses’ medverkan ledde ingalunda alltid till en höjning av kvaliteten. Då det gäller ett fastställande av den egentlige författaren till flertalet dissertationer måste man stanna vid ett non possumus. I många fall är själva frågeställningen »preses eller respondenten?» felaktig. Avhandlingarna var resultatet av ett samarbete, där de enskilda insatserna är omöjliga att avgöra. Trots en mycket växlande kvalitet uppvisar dissertationsfloran även flera vackra exemplar. I synnerhet gäller detta Rabenius’ och Calonius’ alster, medan sådana arbeten närmast är rariteter i den under andra lärare ventilerade produktionen. Dissertationernas kvalitet tycks genomgående stå i ett omvänt förhållande till antalet arbeten. Ett gemensamt drag i denna litteratur är, att arbetena med tiden blev allt kortare och enklare till utförandet. Dissertationerna för olika professorer visar därtill tydliga särdrag. Solanders dissertationer ger uttryck för en klassisk bildning, men saknar juridisk substans. Ficks dissertationer är stramare till formen och koncentrerar sig på processrättsliga frågor, men fasthållandet vid en skolastisk metod gör, att just kravet på en praktiskt användbar juridik aldrig uppfylls. Ffernberghs avhandlingar följer samma tradition och renodlar det enkla utförandet, men innehåller också exempel på juridisk argumentering och tolkning. Codings dissertationer är hastverk, citatsamlingar ur lexika och standardverk utan metod och mål. Trots detta är det i allmänhet omöjligt att med säkerhet fastslå, vem som är författaren till en viss dissertation, ehuru det är uppenbart, att preses’ insats ofta varit avgörande. Även de med full säkerhet av respondenterna författade dissertationerna under Rabenius höjer sig klart över den allmänna nivån, medan, med få undantag, dissertationerna under Colling är ovanligt svaga. Även om den svensk-finska rättsvetenskapliga litteraturen under senare delen av 1700-talet, om man medräknar dissertationerna, kvantitativt sett väl tål en jämförelse med den dansk-norska litteraturen under samma tid, måste den av F om ämbetsexamen frammanade dissertationsproduktionen som helhet anses ha haft negativa följder för den juridiska litteraturen. Dissertationerna öppnade visserligen för aktiva rättsvetenskapsmän en utgivningskanal, som i tider av ekonomisk nedgång var desto \dktigare. Rabenius’ uppgifter i »Fatis litteraturic» visar dock, att dissertationsvägen var mycket osäker och inte lämpade sig för större arbeten. Formen medförde också andra olägenheter, av vilka den största otvivelaktigt var tvånget att skriva på latin.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=