137 sidan inte beredd att i alla avseenden aeceptera förebildens ställningstaganden. Endast undantagsvis motiverade dock Calonius sin åsikt, och i allmänhet nöjde han sig med att beteckna avvikande åsikter såsom ogrundade eller egna påståenden såsomutan tvivel riktiga. Då man jämför Rabenius’ och Calonius’ texter med varandra, finner man också en genomgående skillnad. Trots att den finländska rättshistoriska forskningen försökt bagatellisera Calonius’ beroende av tidens naturrättsliga doktrin, är det just intresset för naturrätten, som främst skiljer Calonius från Rabenius. Som nämnt hade Rabenius studerat i Göttingen, och han kan ha tagit intryck av att intresset för rättshistoriska argument där börjat undantränga de naturrättsliga spekulationerna. Calonius däremot dekorerade gärna sina föreläsningar med hänvisningar till naturrätten och insköt förklaringar om olika rättsinstituts och begrepps naturrättsliga ursprung. Calonius hänvisade endast i undantagsfall till Rabenius, men en beskyllning för plagiat vore dock såväl meningslös som även i sak orimlig. På 1700-talet hänvisade man till använd litteratur i betydligt ringare grad än nuförtiden. Calonius avsåg dessutom inte att publicera sina föreläsningar, och även i denna dag torde det vara rätt allmänt, att föreläsningar nära följer någon lärobok i ämnet i fråga. Först den rättshistoriska forskningen under vårt århundrade har påbördat Calonius’ föreläsningar i civilrätt en självständighet, som Calonius själv knappast ens eftersträvade. 317 Av manuskriptet till föreläsningarna i straffrätt har de 24 första sidorna gått förlorade, men av fortsättningen samt av en bevarad sammanfattning framgår det, att Calonius på ett redan i tidens läroböcker vanligt sätt inledde föreläsningarna med en straffrättens allmänna del. Denna del behandlade 1. brott i allmänhet och skillnaden mellan brott- och civilmål, 2. personer, som kunde göra sig skyldiga till brott, 3. åklagare, medbrottslingar och delaktiga, 4. olika indelningar av brott, bl.a. i naturliga och borgerliga, 5. brottens subjektiva sida, 6. bestämmande av straff, 7. olika straffarter, 8. skadestånd, samt slutligen 9. straffrättens historia.-^Huvuddelen av manuskriptet (s. 89-544) består av straffrättens speciella del, i vilken olika brott behandlas indelade efter deras objekt (brott mot Gud och religionen, brott mot staten, brott mot enskilda personer och brott mot brottslingens egen person). Indelningen bygger uppenbarligen på den sedan Pufendorf allmänna indelningen av människans plikter mot Gud, andra människor och sig själv. Liksom föreläsningarna i civilrätt innehåller även denna föreläsningsserie litteraturhänvisningar. Källmaterialet till föreläsningarna i straffrätt har inte undersökts; naturligen har Calonius dock använt sig åtminstone av sina egna straffrättsliga dissertationer.^ Sc närmare Björne, JFT 1986, s. 329 f. Calonius, Jurisprudemia criminalis, s. 1. Om Calonius’ straffrättsföreläsningar, se även W rccic, s. 151 tf. Se även Wrctlc, s. 155. 318
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=