129 Det stereotypa i dissertationerna behöver inte heller i detta fall betyda, att preses skulle ha författat dem, eftersom likformigheten i såväl behandling som disposition kan bero på att respondenterna utnyttjat sig av en gemensam modell. Då man därtill tar i beaktande de omfattande litteraturhänvisningarna, som trots allt ger uttryek för en viss encyklopedistisk, om också ytlig, lagfarenhet, är det emellertid befogat att anse Colling vara författaren till de flesta av dissertationerna. Om dissertationerna skulle vara ett resultat av ett samarbete mellan preses och respondenten, måste preses ha försett denne med lämplig litteratur, gett råd om dispositionen, kanske översatt texten till latin osv. Man kan med fog betvivla, att Colling var beredd att ge någon utförlig handledning, då det var mycket lättare att ta betalt för en färdigskriven dissertation. Det kan alltså på goda grunder antas, att Colling själv skrivit största delen av de under hans presidiumventilerade dissertationerna, även omdet är omöjligt att ange exakta tal. Omman vill hitta dissertationer, somverkligen skrivits av respondenten, gäller det kuriöst nog att leta efter arbeten, somhöjer sig över den allmänna nivån. Ett sådant arbete är t.ex. dissertationen »De usu juris Romani in jurisprudentia Svecana» (omanvändandet av romersk rätt i svensk lagfarenhet, resp. phil. mag. Ebbe L. Ziebeth, 1778, 19 s.; se även III 1.3.1.1.). Den relativt högtstående avhandlingen, till vilken man berömmande hänvisade också i Uppsala,är till disposition och behandling av ämnet sådan, att respondenten kan anses vara författaren, i synnerhet som denne redan tidigare erhållit en akademisk grad. En utmärkt dissertation är också »De testimonio feminino» (om kvinnors vittneshabilitet, resp. Andr. Ståhl, 1781). Största delen av avhandlingen behandlar kvinnors rätt att fungera som testamentsvittnen, och argumenteringen refereras nedan (III 2.2.). Det bör dock här konstateras, att författaren visar en god kännedomom 1734 års lag och en förmåga att analysera lagtexten, vilka är lysande undantag i dissertationslitteraturen. Det intressanta är, att respondenten med säkerhet är författaren, och detta även på andra grunder än textens innehåll. Dedikationen till föräldrarna innehåller inga fasta påståenden omförfattarskapet, men i hela tre gratulationer i slutet av dissertationen utpekas respondenten somauetor. Gratulationernas bevisvärde är visserligen ringa, men i detta fall berättar gratulanterna med konkreta exempel om respondentens flit, insikter i och intresse för juridiken, och en av gratulanterna tackar för att just han utvalts av respondenten till att läsa igenom manuskriptet. 289 I Solander/J. Fr. Törling (1779), s. 105, talas det om Ziebeths under Colling hållna »vackra Juridiska disputation». Ziebeth blev senare adlad med namnet von Zibet; se Almquist, Förteckning, s. 63 not 164 a. Ett indiciumär också, att törlattarcn i ampla ordalag berömmer »Nobilissimus noster Nehrman Ehrenstråle» (s. 5 not medan Colling, somhade svårt att dra jämt med sin föregångare (se Almquist, s. 208 ff.), envetet talade om»Nob. Nchrman». 288
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=