RB 52

126 elva textsidor är rätt vanliga redan från och med år 1765.-^'^^ Det stora sidantalet är ett indiciumpå att Colling författat dissertationerna, i synnerhet som alla skrevs på latin. Däremot kan man inte av dissertationernas med tiden minskande omfång dra några slutsatser om författarskapet. En möjlighet är naturligtvis, att respondenterna på grund av Codings notoriska slapphänthet med tiden prövade lyckan med egna kortare arbeten, men lika troligt är, att den åldrande Colling med tiden nöjde sig med att skriva ihop allt lättviktigare alster. Det förhållandevis stora sidoantalet i Codings dissertationer kan förklaras med att de genomgående innehåller långa citat på latin och i synnerhet på svenska; emellanåt fungerar den egna texten närmast tid att binda ihop citaten. I dissertationen »De jure erediti & prxnumerationis inter metadarium& mutuo dantemvulgo Förlag» (resp. Joh. Agored; 1755, 34 s.) består över hälften av texten (omkr. 19 sidor) av direkta citat ur svenska lagar och förordningar. Denna dissertation är ett extremfall, men ännu en del dissertationer på 1770talet består tid omkring en tredjedel av svensk text.-*^' Även den med säkerhet av Coding själv skrivna och den kurmainziska vetenskapsakademin tillägnade dissertationen »De generibus poenarum civiliumI» (resp. Joh. Aspelin, 1755) innehåller flera oöversatta citat på svenska. Dissertationerna innehåller emellanåt omfattande litteraturhänvisningar, som visar en god bekantskap med såväl den klassiska litteraturen i allmänhet som med den europeiska juridiska doktrinen. Ett lika utpräglat prålande med klassisk bildning som i Solanders dissertationer kan man dock inte hitta, och även hänvisningarna blir liksomi Uppsala i allmänhet färre i de senare, magrare dissertationerna. Ett uppräknande av de mest använda författarna skulle bli en upprepning av de tidigare förteckningarna i avsnitten om dissertationerna i Uppsala. Det kan dock nämnas, att de sistnämnda är en ofta förekommande litteratur i Codings dissertationer: Rabenius och Solander, men i synnerhet Fick är populära auktoriteter. Med tiden blir naturligtvis också hänvisningarna till tidigare dissertationer under Colling allt vanligare. Hänvisningarna till dissertationerna nämner i motsats till praxis i Uppsala preses’, men aldrig respondentens namn, vilket också kan anses vara ett indicium på att preses betraktades somförfattare.-^- Titelbladet i dissertationerna berättar liksomi Uppsala med ett fåtal variationer om, att respondenten »ödmjukt framlägger dissertationen för offentlig granskColling/And. C. Westdahl (1765, De optione fori); Colling/N. Callerholm (1765); ColUng/A. P. Sahlberg (1766). Westdahl är den senare författaren till Uttydning öfwer Sweriges rikes lag, se närmare ovan, 2.2.1.5. Se t.ex. Colling/P. H. Seldcner (1778); Colling/J. RosentTi'ist (1779). Denna hänvisningsteknik kan inte heller vara en tradition i Lund, jfr. Nchrtnan/C. G. Rothlieb (1751), där författaren (s. 1) hänvisar till en tidigare dissertation under Nehrman endast med angivande av respondentens namn. 280 281

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=