117 av dissertationerna. Också för Rabenius gällde regeln, att endast en professor hade rätt att presidera för andras disputationer,238 vilket betyder, att endast efter år 1766 publicerade dissertationer borde kunna vara författade av respondenterna. Av Rabenius’ skrifter framgår vidare, att han verkligen utnyttjade dissertationsmetoden till att publicera sina undersökningar. I företalet till litteraturhistorien från år 1772, som utkom på C. C. Gjörwells förlag, berättade Rabenius omsina svårigheter. Han hade ursprungligen haft för avsikt att publicera litteraturhistorien som en dissertationsserie. På detta sätt lyckades han dock få endast ett första fragment utgivet, och han skulle ha givit upp företaget och prisgivit verket åt glömskan, ominte vännernas bön fått honomatt ändra mening. Även i dissertationen om klander å lös egendom hänvisade Rabenius till de gränser, »som vid Academiska afhandlingar, i afseende til kostnad, och andra omständigheter icke få öfverskridas». Han försvarade avgränsningarna i avhandlingen vidare med att hans tid gått åt till »en Afhandling af långt större vidd», vilket torde vara en hänvisning till litteraturhistorien. I ett flertal dissertationer före år 1766 påstås i enlighet med statuterna, att Rabenius är författaren.Dådet gäller dissertationerna efter utnämningen, är det klart att preses själv författat avhandlingen omklander å lös egendom och litteraturhistorien; på grund av ämnet och omfattningen (92 s.) torde detta också gälla undersökningen omde gamla västgötska lagmännen (1769). »Primx jurisprudential extrajudicialis line^» (resp. M. Ullholm, 1769) torde vara den första delen av en planerad lärobok, och därmed skriven av Rabenius. I endast två dissertationer framgår det med tydlighet av texten, att respondenten är författaren. Detta gäller för det första förvånande nog ett av Rabenius’ mest berömda arbeten »Om Klander i Jordafång» (1767). Arbetet börjar med en hyllning till 1766 års tryckfrihetsförordning, varvid samtidigt framgår, att respondenten författat dissertationen.Rabenius hade vissa svårigheter med tillståndet att få trycka dissertationen på svenska,^'^^ och respondenten försvarade språkvalet med att han ville vända sig också till allmänheten utanför universitetet, »hvilken torde finna våra lagar främmande, åtminstone mindre smakeliga, omde skulle visa sig i en Romersk klädning». Annerstedt II1,2, s. 177. Rabenius/N. Modm(1770), s. 2. Rabenius/J. Hesselius (1755), dedikation; Rabenius/J. A. Norling (1760, »Utdrag ...»), Rabcnius’ företal; Rabenius/O. Engellau (1760), gratulation. Enligt Annerstedt III,2, s. 296 f., anhöll Rabenius redan år 1762 omtillstånd att undervisa i »Den svenska jurisprudcntia practica extrajudicialis». Rabenius/]. C. Savarij (1767), s. 2 f.: »Med den sälla frihet. Ständers underdåniga tilstyrkande lämnat de trogna undersåtare, at nu mera ras tankar om lagarna, hvar och en efter sit begrep, har jag, som bör visa prof av jag lärt, innan jag lämnar Academicn, valt detta ämne, at ... afhandlas och offentligen försvaras, i den säkra tilförsigt, at en benägen läsare öfverser med de fel, somderi kunnat inflyta, och torde förtjena ursägt hos en yngling, som ännu icke sedt, fast mindre lagt handen vid Lagens tillämpning ...». Annerstedt III,2, s. 200 f. Rabenius/J. G. Savarij (1767), s. 3. 239 244 238 239 240 som Kongl. Maj;t på Riksens otvunget få yttra de-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=