114 Den i många dissertationer för Fick återkommande dispositionen och hänvisningstekniken tyder på en gemensam författare. Dessa särdrag saknas i gradualdissertationerna och i Rabenius’ första dissertation, vilka ovan ansetts vara skrivna av respondenterna. En dissertationen om rättens personer (resp. M. M. Hedenberg, 1752) verkar utgöra början av en lärobok och är med stor sannolikhet skriven av Fick. Den karakteristiska bristen på citat tyder på en författare, somär van att skriva latin, m.a.o. på att preses själv varit författaren. A andra sidan kan nämnda drag också ses som en följd av att respondenterna använt tidigare dissertationer för Fick som förebilder, medan längre hunna studerande, t.ex. Rabenius, inte känt samma behov att anpassa sig till den allmänna linjen. Det stora antalet efter första delen avbrutna serier tyder också på att studenterna sammanställt dissertationerna. Däremot vore det svårt att förklara, varför Fick i så många fall skulle ha nöjt sig med att skriva enbart inledningar. Svaret på frågan om författarskapet till dissertationerna måste alltså återigen lämnas öppet. Man vågar på grund av de gemensamma dragen dock instämma med Annerstedt och påstå, att preses tagit aktivt del i utformandet av avhandlingarna och att dessa i betydande mån baserar sig på Ficks undervisning och arbeten. Då det gäller avhandlingarnas kvalitet är endast en jämförelse med den övriga dissertationslitteraturen meningsfull. Dissertationerna för Fick höjer sig över Solanders och i synnerhet Codings avhandlingar. Visserligen innehåller även Ficks dissertationer utförliga definitioner och etymologiska förklaringar, men författaren hemfaller aldrig åt de lexikaliska utsvävningar på flera sidor, somär så vanliga i de i Lund ventilerade alstren.--^ Dissertationerna visar också en god förmåga att avgränsa det behandlade temat. Dissertationen om restitutio in integrum bygger på en strikt definition av det behandlade begreppet, och skiljer sig därmed fördelaktigt från Sidenius’ och Olaus Wexionius’ omkring hundra år äldre avhandlingar om samma tema.--^ Då det gäller val av tema, är T.ex. dissertationen De litis natura, Fick/Pet. Yckenberg (1757), definierar kort (s. 6 t.) begreppen lis och natura och övergår därefter genast till sammansättningen litis natura. Fick/C. J. Pose (1758); jfr Sidenius/Sparrman (Uppsala 1651) och Ol. Wexionius/Nic. Gyllenstolpe (Abo 1660). Yrjö Blomstedt påpekar, Oikeustieteen tohtoreista ja tohtorinväitöskirjoista 1600-luvun Turussa (Omjuris doktorer och doktorsavhandlingar i 1600-talets Äbo), LM 1964, s. 691-708; här: 702 f., att Ol. Wexionius hänför till begreppet restitio in integrumallt, omvilket man kan använda verbet restituere, med följden, att dissertationen tar upp en mängd rättsinstitut, som inte har någonting gemensamt, t.ex. bördslösen, återgång av köp, skyldighet att återlämna stöldgods till rätt ägare och kungens skvldighet att ersätta i strid förlorad häst till fullgöraren av rusttjänst. Dissertationen för Fick utgår, s. 9 f., däremot från begreppets definition i Ficks föreläsningsmanuskript, enligt vilken man med restitution in genere förstår ett återställande av någonting i ett tidigare, bättre läge, men in specie det, sompå svenska kallas resning, ^>caussa: forensis, est jure stricto amisstc, oh liCsionem, redintegratio, rescissa a S. R. Majestate sententia judicis priori: vel plenius; est remediumjuris, quod vel damnatum, e.x caussa non iniusta, penitus liberal, vel idefficit, ut, si sentential, una aut plures, intercesserint, nova: tamen cognitioni ac decisiom lis, e.v mandato Prin~ cipis, subjiciatur, quo demurnjus suurn vere consequatur Lesus».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=