no På grund av lagfrågornas blandade innehåll och varierande kvalitet är det inte förvånande, att de föga noterats i den senare litteraturen. Den outtröttlige samlaren av dissertationer Schrevelius nämner dock lagfrågorna i sin litteraturöversikt. 2.3.3. Johan Erik Fick Den i gängse biografier okände Johan Erik Fick (1703-1760) var professor i praktisk juridik i Uppsala från år 1747 till sin död. Den personliga professuren stiftades för Fick av ständerna vid 1746-47 års riksdag. Fick skulle fortsätta att fungera somuniversitetets ombudsman, men med professors rang och värdighet och med skyldighet att i mån av tid undercdsa i iurisprudentiapractica., varmed förstods kollegier över verkligen existerande processer.-^'^ Man hade därmed för Fick grundat den första professuren i processrätt i Norden, och även innehavaren ansåg, att tjänsten omfattade den allmänna såväl civil- somstraffTjänsten drogs in vid Ficks död år 1760 och återupprättades 205 processrätten.- först sex år senare för Olof Rabenius’ räkning. Fick hade studerat ett år i Lund för Nehrman, och han doktorerade år 1736 för doktorsgraden i Erfurt med dissertationen »Praxis jurisprudentix hyperborea:».-°^ I enlighet med sin uppdragsgivares intentioner koncentrerade sig Fick på processrätten, och de under hans presidium ventilerade 36 dissertationerna behandlade alla ett tema, som kan räknas till detta rättsområde åtminstone i vidsträckt bemärkelse. Tre av dissertationerna lades fram/?ro licentia bl.a. av Rabenius.Alla dissertationerna skrevs på latin. Dissertationerna är i medeltal drygt 16 textsidor långa och alltså något mera omfattande än dissertationerna för Solander och Hernbergh (se 2.3.5.). Endast en av dissertationerna ventilerades under tiden före F om ämbetsexamen, trots att Fick vid förordningens utfärdande hunnit vara i tjänst i närmare två år. Dissertationerna för Fick täcker processrättens alla delområden. Ätta avhandlingar behandlar allmänna processuella frågor samt domstolarnas organisation, medlemmar och verksamhet,-°^ fem olika problem vid anhängiggörande av Schrevelius I, s. 238. Annerstedt s. 207. Fick konstaterar i sina föreläsningar (Prolegomena. § 8 och 14), att jurisprudentia practica är det samma som judicium, dvs. rättegång. Han delar jurisprudentia practica liksom theoretica i publica, oeconomica och privata och framställer den sistnämnda, den rättegång, som behandlas i RB, i sina föreläsningar. Annerstedt III,2, s. 89. Annerstedt III,2, s. 207 not 3 och s. 300. Fick/OI. Rabenius (1752); Fick/Nic. Zellenius (1752); Fick/Joh. .Alex. Brandt (1758). De jurisdictione in genere (domsrätt i allmänhet), resp. Ol. Wallman (1751); De indole &: differentiis caussarumforensium, I, Membrumgenerale (rättegångsmåls natur och olikheter, första delens allmänna del), resp. Nic. Zellenius (1752); De litis natura, I (rättegångens natur), resp. Pet. Yckenberg (1757); De habilitate judicis (domarhabilitet), resp. Axel Axelsson (1750); De personis. 203 ’05 206 207 208 209
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=