109 I.B.», »Omordet mgen uti XV. C. 1. §. I.B.»; »Omförmons rätt efter dom eller intekning uti XVII. C. 3. §. I.B.», »När, i anledning af V. C. 5. §. och IX. C. 7. §. B.B., äng och åker til boskaps bet upgifvas må.», »Omfullsår uti XVII. C. 1. §. M.B.», »Omandel i böter i anledning af LIII. C. 2. §. M.B.» och »Omorden olaga tilmälc i förenämnde LIII. C. och 2.§.». Redan antalet frågor på det knappa sidutrymmet visar, att det inte var möjligt att ingående drvfta de framlagda spörsmålen. Framställningen är också mycket ytlig. Som exempel kan nämnas tolkningen av GB 3:5 i den tredje frågan. Respondenten påstod bl.a. med hänvisning till GB 2:12, att vid dubbel trolovning den första trolovningen var i kraft även efter det, att den andra kontrahenten blivit vigd vid sin nya partner i den senare trolovningen. De juridiska problemen som följde av detta påstående sköts dock åt sidan med argumentet, att den förra partnern knappast mera kunde vara intresserad av ett äktenskap: »Men som en så besviken sällan lärer vilja förtro sig til sammanlefnad med en sådan otrogen mansperson, så bör han i sådan händelse, utom plicht för sitt brott, förlika den förra efter Domarens ompröfvande.»-°° Den ofta dryftade frågan, om kvinnor enligt AB 16:1 dög till testamentsvittnen, besvarades, eller rättare sagt lämnades obesvarad, på ett lika icke-juridiskt sätt (se nedan III 2.2.).-°' Argumenteringen i nyss nämnda dissertation torde motsvara genomsnittet under seriens första tid. Som exempel kan vidare nämnas den nästsista lagfrågan i den fjärde fortsättningen (resp. J. Elers, 1776): »Om huruvida man i anledning af XL. C. 8. §. M.B. får gildra för tiufvar». Det i frågan nämnda stadgandet innehöll en bestämmelse om att ifall någon annan än målsäganden tog fast en tjuv, så ägde han rätt till andel i stöldgodset. Respondenten påstod, att det ej var illa att »gildra för tiufvar, så at de allenast fasthållas», men att det var straffbart att sätta ut fällor, somförorsakade skada till liv och lem. Huvuddelen av svaret utgörs av ett referat av ett rättsfall (varken tid eller plats nämns), i vilket en järnhandlande hade dömts till full mansbot för att han i sin bod gillrat upp skjutvapen och förorsakat döden för en inbrottstjuv, som brutit sig in på natten. Argumenteringen slutar med ett påstående, som på ett tidstypiskt sätt spränger juridikens snäva ramar: »Han hade äfven bort betänka, at tiufven genom denna brådöd äfventyrade sin salighet, hvaremot priset på jernet ej kunde komma i någon jämförelse.» Solandcr/J. Krull (1775), s. 4. Solandcr/J. Krull (1775), s. 5 f. Solandcr/J. Elers (1776), s. 19 t. Respondenten dryftar däremot inte bet\’dclsen av stadgandet i MB 40:7: »Brvter tiuf sig in genom fenster, eller eljest i gård och hus omnattetid, och får sår, eller varder dräpen, vare ogildt.» - Salighetsfrågans vikt framgår av att även Anekarströmansåg sig kunna hoppas på förlåtelse hinsides, då Gustav 111 inte genast avlidit utan hade haft tid att förhereda sig på döden; se Carlsson, s. 22. 202 200 201 202
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=