108 hermcd».''^^ Även den siste respondenten tycks ha ansett, att ämnet kunde ytterligare behandlas; han slutade sin framställning med hänvisning till en »oförmodad cåkommen resa».'*^^ I lagfrågorna utnyttjade man i mycket varierande grad den juridiska litteratu ren i ämnet i fråga; de tidigaste delarna saknar nästan helt litteraturhänvisningar. En stor del av hänvisningarna ger liksom i Solanders dissertationer på latin snarare uttryck för en klassisk allmänbildning än några juridiska kunskaper; namn såsom Horatius, Cicero, Cornelius Nepos, Seneca, Plautus, Polybius, Plinius och Terentius återkommer ständigt. Hänvisningar till romersk rätt är naturligtvis också i de utförligare lagfrågorna genomgående. Den inhemska litteraturen domineras av Nehrman (alltid kallad Ehrenstråle): nästan hälften av dissertationerna innehåller hänvisningar till hans verk. Även König citeras rätt ofta, och hänvisningar till Funck förekommer också. Av 1600talslitteraturen är endast Stiernhöök aktuell i högre grad. Loccenius nämns ett par gånger, medan Rålamb och Kloot är okända. I den tyska litteraturen är Heineccius cien viktigaste auktoriteten. Montesquieu förekommer ett par gånger, Voltaire och Rousseau en gång. Den danska litteraturen är inte helt obekant; såväl Holberg som Kofod Ancher nämns en gång. Inte oväntat blir hänvisningar till tidigare delar av lagfrågorna med tiden allt vanligare. Respondenterna hänvisade gärna i synnerhet till den första fortsättningen (resp. Jonas Krull, varför det kan vara skäl att närmare undersöka innehållet och argumenteringen i denna dissertation. Krull behandlade på 14 sidor 17 olika frågor, som spred sig över hela 1734 års lag, dock med tyngdpunkten på civilrätten: »Om rätta förståndet af particlen eller uti II. C. 10. §. G.B.», »Om mö ej gitter erlägga de böter, som III. C. förrnämnde B. henne ålägger.», »Hvarföre i anledning af III. C. 5. §. meranämnde B., den förra fästning är gild, fastän man häfdat sin senare fästeqvinna, eller ock med henne vigd blifvit.», »Om ordet män uti XVI. C. 1. §. Ä.B.», »OmUpbördsmans rätt til förmynderskap, i förmågo af XX. C. 8. §. Ä.B. och XVII. C. 8. §. H.B.», »Hvarföre i synnerhet laga fång å jord i I. C. 1. §. I.B. finnas utsatte.», »Om rätta meningen af V. C. 3. § I.B.», »Om den del af mannens bördkiöpta jord, som hustrun, per viamfacti, fått til sin giftorätt, och sedan tilfallit hennes barn af andra giftet i arf, kan af förra mannens barn eller barnabarn inbördas.», »Om naborätt eller lösen, hvaromtalas uti VII. C. I.B. äfven kan lämpas til obebodde grästomter, eller dylike, jemte hvarannan i Staden.», »Något ombyte af jord, i anledning af XI. C. 4. §. I.B.», »Något om urminnes häfd, enligit XV. C. l.§. Solander/P. Dahhtedt (1783), s. 366. Solander/J. Dahlgren (1783), s. 384. Solander/E. Mclander (1777), s. 26; SoLindcr/A. .V. Westerberg (1777), s. 58; SoLinder/ J. Hilleström(1778), s. 73. 198 199
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=