103 han dagligen haft att göra med i sitt arbete. Det viktigaste argumentet mot Solanders författarskap är dock dissertationernas mycket varierande nivå. Enligt Annerstedt förefaller de flesta dissertationerna vara skrivna av respondenterna.*^® Serier kan ibland ses somett tecken på att preses är författaren, medan situationen, då det gäller Solander är den motsatta: just många serier är med stor sannolikhet skrivna av respondenterna. Nic. Gabr. Ekholm, som år 1777 var respondent för andra delen av en avhandling om hyresavtal »De contractu locationis conductionis», meddelade, att han med glädje tagit ad notamden av respondenten till den första delenuttrycktaförhoppningen, att någon medstuderande skulle fortsätta på samma tema. Ing. Liljestråle, somår 1782 disputerade med dissertationen »De interpretatione legum civilium», II, (om tolkning av borgerliga lagar), berättade, att han haft lättare att sätta sig in i ämnet, eftersomen annan respondent behandlat samma tema 38 år tidigare. Serien »De indole poenarumin jure patrio» (omstraffens natur i svensk rätt), I, resp. Anders Schönberg (1754), II, resp. Adam. Dider. Rube (1759), III, resp. Dan. Taleen (1762), IV, resp. Joh. Apelberg (1762), är, då det gäller delarna II-IV, ett undantag i dissertationsfloran, eftersom varken respondenten eller preses är författaren. Redan Annerstedt hänvisar till att respondenten till den förstadelen Schönberg påstått sig ha skrivit även de övriga delarna’^^, och detta bestyrks också i dissertationerna. Den andra delens respondent berättade i förordet, hur Schönberg, som disputerat med den första delen, haft för avsikt att senare göra färdig den väv han påbörjat, men att han förhindrats av andra uppgifter, och att preses därför givit respondenten i uppdrag att publicera en del av det andra kapitlet, för att Schönbergs välskrivna argument inte skulle förbli i dunkel. Också respondenten till den tredje delen prisade Schönbergs eleganta prestation, som inte längre fick förbli i dunkel, och respondenten till den fjärde delen berättade slutligen, att han till sina medstuderandes nytta åtagit sig kostnaderna för publiceringen av Schönbergs arbete. Gratulationernas bevisvärde belyses av att den andra delen innehåller en gratulation på engelska, i vilken respondenten beröms för »the proofs of Your good insight in to theJurisprudence». Ur förorden i serien om straffens natur framgår dissertationernas andra betydelse som en publiceringskanal för juridiska texter, vilkas tryckning respondenterna betalade. Om textens publicering ansågs viktig, behövde man Annerstedt II1,2, s. 177. Sohinder/Cl. Cl. Livin (1770). En liknande hänvisning till en tidigare respondents önskemål finns i De jure in re &: ad rem, cont., resp. Gust. Björck (1779). Se Solander/Ing. Liljestråle (1782), s. 29. Påståendet gäller dissertationen Solander/J. W. Bröms (1744), i vilken respondenten betecknar sig somförfattaren (dedikation: »Mitt snilles förstling»). Liljestråle anvånder omrespondenten till första delen uttrycket »Parens dilcctissimus», vilken även kan tolkas somförfader eller far. Annerstedt II1,2, s. 177 not 1. 172 170 r2 173
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=