102 toppar inte oväntat listan, som vidare innehåller namn somPlaton, Euripides, Pythagoras, Epikuros och Dionysios från Halikarnassos. Då det gäller den europeiska rättsvetenskapliga litteraturen, ger dissertationerna uttryck för goda språkkunskaper. Man hänvisade förutom till verk på latin också till engelska och naturligtvis till franska arbeten. Sam. Cocceji, Hoppius och Ludovici är de flitigast använda auktoriteterna inom den romersk-germanska litteraturen, medan Carpzov, G. A. Struve och Heineccius kommer först därefter. Det kan noteras, att Accursius nämns en gång, att mos gallicus representeras av Cujacius (fyra dissertationer, varav denne i en betecknas som magnus Gallia; JurisconsHltusy^"^ och av Donellus (en dissertation) samt att David Mevius förekommer i ett par dissertationer. I naturrättsdoktrinen är Grotius’ och Pufendorfs arbeten, olika kommentarer till dessa samt Thomasius-eleven Gundling de obestridda auktoriteterna. Intressant nog är Wolff den därefter oftast citerade författaren (åtta dissertationer). Man använde både hans naturrättsliga och matematiska arbeten, möjligen ett uttryck för Solanders uppskattning av matematiken inom juridiken. Man hänvisade vidare till Hobbes (först från år 1776) i tre och till Montesquieu i två dissertationer samt till Thomasius, Voltaire och Holbergs naturrätt vardera i en dissertation. Den inhemska litteraturen domineras av Nehrman och König med Loccenius på tredje plats. I stort sett alla i Sverige utgivna arbeten används, även Kloot och Rålamb förekommer någon gång. Av icke-juridiska arbeten kan nämnas Johannes Magnus, Messenius’ »Scondia illustrata» och Rudbecks »Atlantica». Tidigare dissertationer, i synnerhet för Solander, men ibland även för Ihre, Wall, Colling och Hernbergh är ett viktigt material, som utnyttjas i tjugotalet dissertationer. Redan på grund av detta är det berättigat att beteckna dissertationslitteraturen som en juridisk subkultur, där ytliga och annars förbisedda arbeten fungerar somauktoriteter för senare försök på samma nivå. Frågan omförfattarskapet till Solanders dissertationer på latin kan inte besvaras med säkerhet, utan man måste nöja sig med en argumenteringpro et contra. För Solanders författarskap talar de goda kunskaperna i och det flitiga användandet av den antika litteraturen, samt att många dissertationer ger uttryck för en inte ringa språkkunskap hos författaren. Mot preses’ författarskap talar det föga beviskraftiga faktum, att respondenterna på titelbladet ofta uppträder som författare och att respondenten i närmare tjugo dissertationer med användande av sedvanliga fraser betecknas somförfattare antingen i en dedikation eller gratulation. Någon gång förklarar dock respondenten i själva texten, varför han behandlat ett visst tema. Notarien vid Stockholms politiekollegium Joh. Pet. Sandberg nämner i inledningen till sin dissertation om politidomsrätt »De politia judiciali» (1777), att han varit mycket intresserad av detta tema, som Solander/P. F. Leneker (1776), s. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=