101 att hämta i dissertationen »De jure sensuum» (om sinnenas rätt, resp. Car. Adam. Björling, 1779). Dissertationen börjar med en framställning av sinnena i allmänhet (s. 5-7) och går därefter över till synens rätt, under vilken behandlas bl.a. häradssyn (s. 8), husesyn (s. 9) och åsyna vittnen (s. 11). I § III behandlar författaren hörselns rätt och upplyser läsaren bl.a. omatt släktingar bör höras vid bevakning av testamente (s. 13), omhörande av vittne (s. 15) och omrykten (s. 16). Avsnittet om luktsinnets rätt tar upp bl.a. myndigheternas åtgärder för att förhindra spridning av den som smittosam ansedda pestlukten {odor pestilentialis, s. 18). Efter smakens rätt behandlar författaren slutligen beröringens rätt, om vilken han konstaterar, att en beröring kan höra antingen till kriminalrätten eller civilrätten. Hopsamlandet av ett helt disparat material utgående från ett godtyckligt valt begrepp påminner omde värsta alstren under Colling. - En dissertation, sompå ett helt annat sätt avviker från genomsnittet, består av en av friherre Arvid Wrangel utgiven gammal text i Uppsala universitetsbibliotek.'^’*^ En undersökning av den använda litteraturen måste i huvudsak bli kvantitativ, då det gäller ett så omfattande material som t. ex. dissertationerna för Solander. En sådan undersökning har dock ett åtminstone begränsat värde genom att visa, vilken litteratur man kände till och använde, i vissa fall också, vilken litteratur man undvek att använda. Före genomgången av den viktigaste litteraturen i Solanders dissertationer måste man vidare betona det i och för sig självklara faktum, som gäller hela dissertationslitteraturen: romersk rätt var ännu en lika viktig källa som inhemsk rätt, och författarna hänvisade lika självfallet till Corpus luris som till stadgandena i 1734 års lag. Detta bör kommas ihåg, då de rikligt flödande romerska källorna inte särskilt nämns i samband med framställningen av källmaterialet i de olika författarnas dissertationer. Solanders dissertationer innehåller i allmänhet mycket omfattande litteraturhänvisningar, och en uppräkning av hela den använda litteraturen skulle samtidigt i stort sett bli en uppräkning av den litteratur, som överhuvudtaget var tillgänglig på 1700-talet. Antikens icke-juridiska litteratur intar som nämnts en mycket framträdande plats. De stora ständigt återkommande auktoriteterna är Cicero och Seneca, men man hänvisar i flera dissertationer också till Plautus, Terentius, Virgihus, Horatius, Ovidius, Martialis, Juvenalis och Gellius, vars »Noetes Atticx» innehöll även juridiskt material. Av övriga författare på latin kan nämnas historikerna Livius, Suetonius och Tacitus, retorn Quintilianus samt poeterna Catullus och Propertius, vars elegi-citat inleder såväl en avhandlinggradu om arv som en samling teser omskillnad till säng och säte. Även grekiska författare och citat på grekiska är vanliga. Aristoteles Sebastiani Micgii, Argentoratensis, Traetatus dc gradibus propinquitatis; ex autograpbo in Reg. Bibliotheca Upsaliensi, resp. Arv. H. Wrangel (1746). 16S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=