98 ten dels uttryckte sin djupa tacksamhet och vördnad för mecenaten/släktingen/föräldrarna, dels framhävde sin omogenhet, ringa förmåga och ödmjukhet. Dedikationerna innehåller ofta påståendet, att respondenten själv författat dissertationen. Han kunde tala om»... detta mitt arbete ... denna min Academiska förstling»,»Mitt snilles förstling ... thetta klena werk»’-'*' eller om »förstlingen af den lilla insigt jag äger i lagfarenheten».^52 j några fall hade respondenten disputerat redan tidigare, tydligen i den filosofiska fakulteten: en respondent tackade i dedikationen till sin far denne för »at detta mitt andra Academiska prof ser dagsljuset».’^3 Ibland talade respondenten endast om själva disputationstillfället: »När jag om Summan disputerar».Bevisvärdet av sådana nyansskillnader är ringa; det valda uttrycket kan t.ex. bero på det stavelseantal, som krävdes för att ordet skulle passa in i dedikationsdikten. Respondenten avstod vanligen från äran för författarskapet endast till de dissertationer, somadjunkter osv. presiderade för.*55 Påståenden omförfattarskåpet i de talrika gratulationer, somfrämst studiekamrater bifogade dissertationerna, har generellt sett ett ännu lägre bevisvärde. Såväl dedikationer som gratulationer gav uttryck för den bild man ville förmedla allmänheten och är inget bevis för, vem somfaktiskt författat avhandlingen. Uppgifter om författarskapet på titelblad, i dedikationer och gratulationer har alltså endast ett ringa bevisvärde, även omde inte kan frånkännas all betydelse. Däremot bör man fästa större vikt vid de uppgifter ombakgrunden till valet av tema, eventuella svårigheter, författare till tidigare delar av samma serie, preses’ andel i arbetet mm., som man ibland finner i själva dissertationstexten. Omrespondenten här uppträder somförfattare, trots att preses skrivit dissertationen, rör det sig om en helt annan typ av förfalskning, än då en välmenande gratulant hyllar respondentens snille, eller man använder någon av de traditionella fraserna på titelbladet. Sådana uttalanden i texten är emellertid förhållandevis sällsynta, och man måste därför undersöka dissertationstextens innehåll, språk och stil, omfång, argumentering, litteratururv^al, citatteknik o.likn. De flitigaste lärarnas (Colling, Solander, Hernbergh, Fick, Rabenius) avhandlingar uppvisar i allmänhet vissa särdrag, somgör det förhållandevis lätt att skilja de under olika professorers ledning ventilerade dissertationerna från varandra. Inte heller detta behöver dock betyda, att preses även skulle ha varit auctor. Studerande har genom tiderna varit benägna att leta efter användbara förebilder, då de författat sina akademiska övningar, och likheterna kan bero på, att det under varje professor snabbt bildades en tradition, som senare respondenter följde. 15C Pick/L. Horngren (1760). Solander/]. W. Bröms (1744). ‘52 Fick/Henr. Frosterus (WSS). ‘53 Fick/A. Axelsson (1750). ‘54 Colling/Nic. Ström (1758). ‘55 Se t.cx. Rabenius/J. Hesselius (1755), i vilken respondenten konstaterar: »Jag dristar mig at tilägna Eder ... detta Academiska arbetet, ej somdess uphofsman, utan allenast somdess försvarare.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=