97 författarskapet till dissertationerna (se ovan, I 3.5.1.)- måste här redan på förhand inskärpas, att det är omöjligt att ge ett säkert svar, med undantag av författarskapet till vissa enskilda dissertationer. Påståenden omförfattarskapet på titelbladet saknar i 1700-talets dissertationer större bevisvärde. Akademisk praxis förutsatte, att professorer presiderade för av andra författade dissertationer, och det var därför naturligt, att den officiella sanningen trycktes på titelbladet, även om man allmänt var medveten om att professorerna författat eller åtminstone aktivt medverkat till en stor del av dissertationerna. Anteckningarna på titelbladen stelnade till ett fåtal fraser, enligt vilka avhandlingen av respondenten ödmjukt lades framtill eller underkastades offentlig granskning, prövning och diskussion.I svenskspråkiga dissertationer betonade respondenten ibland uttryckligen sitt författarskap.*"^5 A andra sidan användes sådana fraser också i de fall, då respondenten på annat håll uttryckligen frånsade sig författarskapet.''^^’ Enligt gammal tradition fick endast professorer presidera för andras dissertationer, medan adjunkter, docenter och magistrar själva måste skriva de avhandlingar, som de presiderade for.'"*^ Denna tradition iakttogs också på titelbladen i de juridiska dissertationerna. I Anders Hernberghs 22 dissertationer före utnämningen till ordinarie juris professor i februari 1782 betecknade han sig somförfattare'"^" eller medförfattaretill avhandlingen, medan respondenten i de senare 66 dissertationerna uppträdde som författare. Samma fenomen kan iakttas, då det gäller övriga av periodens professorer. Om man tror på titelbladens bevisvärde, tvingas man dra den slutsatsen, att de akademiska juristernas vetenskapliga ådra omedelbart sinade vid utnämningen till professor - ett fenomen, somi och för sig väl dock inte är obekant ens under senare tider. Man hittar vidare ofta påståenden om författarskapet i de till olika ståndspersoner, mecenater, föräldrar och släktingar riktade dedikationer, somfinns i de flesta dissertationerna under senare delen av 1700-talet. Här har främst undersökts de svenskspråkiga dedikationerna, eftersom respondenterna i dessa uttryckt sig friast och utan språksvårigheter. Tidens sed krävde, att respondenExempel: Publiee ex.iminandam sistit, Hernbergh/C. J. Nauelér (1782); Publicx censura: committit, Hcrnbergh/P. Spolandcr (1784); Examini publico modeste subjicit, Hembergh/G. Paqualin (1786); Ad examen publicum modeste defert, Collirig/Nic. Ström (1758); Publico examini submittit, SoLtnclcr/Ol. \X'enncrus (1765); den sistnämnda en allmänt använd fras i Solanders dissertationer. Se t.ex. Hernbergh/J. Fr. Serenius (1782): Författad och till Allmänt Ompröfvande framställd Af... Se t.ex. Colling/P. G. Lungren (1760): Ad examen publicum modeste defert. I dedikationen till sin far konstaterar respondenten: »Så wågar jag mig endast lämna Betalning med ett pappersblad, somej är mitt...». Annerstedt 111,2, s. 176. T.ex. Hernbcrgh/L. Tnnclius (1772): Af Auetor Andreas Hernbergh... T.ex. Hernbergh/Isaac. Dellzcik (1778): Publicx Bonorum Censurx Modeste Subjiciunt Prxses Andreas Hernbergh ... et Respondens... 14S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=