96 Enligt Almquist måste F om ämbetsexamen ha förutsatt, att avhandlingen även hade författats av respondenten själv, eftersom ådagalagda kunskaper i såväl lagfarenheten som dess grundvetenskaper inte kunde anses likvärdiga med enbart ett försvarande av en annans verk. Almquist medger å andra sidan, att disputationsprovet var mycket mera betungande än ett offentligt förhör i det fall, att respondenten också varit tvungen att själv skriva dissertationen. F om ämbetsexamen tolkad enligt ordalydelsen krävde inte, att respondenten skulle ha skrivit dissertationen själv, och det åtminstone i teorin uppställda kravet på goda muntliga kunskaper i latin gjorde, att disputationen inte behövde vara lättare än ett offentligt förhör, som hölls på svenska. Som nedan skall visas, tycks dock praxis under senare delen av 1700-talet ha varit den, att man ställde ett åtminstone moraliskt krav på att respondenten själv skulle skriva sin dissertation, men också, att man ibland på grund av speciella skäl öppet kunde avstå från detta krav. Då F omämbetsexamen öppnade vägen även för en examen, somendast bestod av en offentlig disputation, då kontrollen över vem somskrev dissertationen var obefintlig, och då kraven vid själva disputationen tvdligen var ringa, är det naturligt, att antalet dissertationer ökar kraftigt redan på 1750-talet. Äbo är dock ett viktigt undantag: undervisningen i juridik låg helt nere till 1770-talet, och då Calonius började presidera för juridiska disputationer, är det inget tvivel om att han själv var författaren till dissertationerna (se nedan 2.3.7.2.). Trenden är däremot tydlig såväl i Uppsala somi Lund. Omman endast beaktar de disputationer i juridik, där preses var en ordinarie professor, som hade rätt att presidera för andras dissertationer,''^- får man följande antal dissertationer per årtionde: 1700-1709 11 (Lundius); 1710-1719 1 (Lundius); 1720-1729 3; 1730-1739 13; 1740-1749 14; 1750-1759 80; 1760-1769 92; 1770-1779 134; 1780-1789 132; 1790-1799 1. Efter en kraftig ökning fram till början av 1780talet slutade disputationerna i Lund med ett slag år 1783, medan disputationerna i Uppsala fortsatte för att upphöra lika plötsligt år 1788. Efter denna tidpunkt försvann disputationsformen för juridisk ämbetsexamen helt. 142 2.3.1.2. Författarskapet till dissertationerna Då antalet juridiska dissertationer som en följd av F om ämbetsexamen ökade så våldsamt, är det skäl att återgå till den redan tidigare dryftade frågan om '•*- Almquist, s. 2Q\. Här har beaktats följande professorer: I Uppsala: Johan Reftelius (professor 1702-39). Matthias Svederus (1716—21), Jacob Wallrave (1729-39), Daniel Solander (1740—85), Johan Erik Fick (1747-60), Olof Rabenius (1766-72), Anders Hernbergh (1782-1791); i Lund: David Nehrman (1721-53), LarsJohan Coiling(1753-85), Lars Tengwall (1782-1805). Några professorer (Nils Risell, Henrik Frosterus, Anders Lundström) presiderade inte en enda gång efter utnämningen. Professorerna i ekonomi och juridik Anders Berch (1741-1770), P. N. Christiernin (1770-1771), Krister Berch (1773-1787) och Gustaf Flvgare (1787-1805) har inte medtagits, eftersomen stor del av deras dissertationer behandlar rent ekonomiska frågor (se 2.3.8.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=