85 närmare bekantar sig med boken, förstår man hur tvetydigt Almquists beröm är. Funcks talrika litteraturnoter visar sist och slutligen bara, att författaren läst mera än han förstått. Framställningen är på många punkter föga genomtänkt, och boken innehåller talrika missuppfattningar och bisarra föreställningar om betydelsen av även centrala begrepp (se Då Funcks bok åtminstcme i teorin utgjorde stommen i den juridiska undervisningen i Lund ännu år 1799,‘^° säger detta onekligen mycket om de akademiska studiernas nivå. För domare och andra praktiskt verksamma jurister måste dock boken, i synnerhet modellerna till olika aktstycken i bilagan, ha varit till en viss nytta. 2.2.1.2. Lars Tengwall Lars Tengwalls (1746-1809) »Twistemåls Lagfarenheten utur Sweriges Rikes Lag och Stadgar uthdragen och författad» (1794; 339 s. och register; ny utökad uppl. 1802, 364 s. och register) är i många avseenden en Nehrrnan redivivus. Redan dispositionen följer med några kosmetiska eftergifter åt Institutionesordningen nära indelningen i »Jurisprudentia Civilis».Samtiden (Calonius och Drissel) jämförde ofta Tengwall med Nehrrnan; en jämförelse, som utföll till den förstnämndes nackdel.Även Almquist är kritisk och betecknar arbetet som »ett typiskt uttryck för den ytlighet, somtie naturrättsliga idéerna medfört i metodiskt hänseende», men han nämner också, att Tengwalls arbete dock ingalunda var så dåligt, som man velat göra gällande. Åtminstone är beskyllningen för ett beroende av naturrätten grundlös. Det korta inledningskapitlet i »Twistemåls Lagfarenheten» (10 s.) har visserligen rubriken »...om människans naturliga rättigheter och Lagarnas ändamål i almänhet» och består av en från Locke utgående betraktelse om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och medborgerlig frihet t^ch likhet. Därefter går dock Tengwall över till att behandla enbart positiv rätt, och hänvisningar till naturrätten saknas så gott somhelt. En måhända medveten förskjutningjämfört med förebilden, som var även »Af Naturens Lagh ... uthdragen», är att »Twistemåls Lagfarenheten» i likhet med Nehrmans senare arbeten uppges basera sig på endast Sveriges lag och stadgar. Det är möjligt, att just frånvaron av naturrättslig argumentation och kanske också Tengwalls liberalismväckte den konservative och naturrättsintresserade Calonius’ kritik. Tengwalls olycka var, att man jämförde hans bok med den i slutet av 1700-talet redan halvt kanoniserade Nehrmans. Ett rättvisare jämförelseobjekt är samtidens danska system, som Tengwalls arbete väl tål att jämföras med. En svaghet är, att »Twistemåls Lagfarenheten» liksom 1700-talets läroböcker i allmänhet i för hög grad koncenSc även Björne, s. 135. Almquist, s. 228. Sc närmare Björne, Nordische, s. 145 f. Se Palmgren, 58. Almquist, s. 40 och 230. alltid
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=