84 tidens vanliga uttryckssätt och Nehrmans egen anspråkslöshet, men var däremot långt från sanningen. Nehrman hade genom sin omfattande produktion antagligen mättat marknaden för årtionden framåt, då det gällde tolkningen av 1734 års lag. De av Nehrman önskade framställningarna skrevs heller aldrig, och även i övrigt var den rättsvetenskapliga litteraturen under senare delen av 1700-talet knapp och ofta undermålig. De flesta skribenternavar praktiker med en bristfällig vetenskaplig utbildning. 2.2.1. 1734 års lag: systemoch kommentarer 2.2.1.1. Johan Funck — den ende institutionalisten Medan framställningar av svensk privaträtt enligt Institutionesordningen persona-res-actiones var allmänna på 1600-talet (se I 3.2.), publicerades ett enda arbete av denna typ under hela 1700-talet: Johan Funcks (1703-1773) »Genwäg Til Kundskap och Utöfning Af Swensk Lagfarenhet» (1761-62; XVI-i-379 s.; 8:o). Efter en kort inledning (främst rättskällelära) behandlade Funck personers rätt, egendomsrätt, brottmål och rättegång. Då författaren redogjorde för sin disposition, glömde han bort straffrätten och talade endast om personer, egendom och rättegång, vilket också visar Institutiones-systemets betydelse som förebild. Framställningen är kortfattad redan på den grund, att en stor del av boken (s. 273-375) består av bilagor, bl.a. exempel på domar och bouppteckningsinstrument. Till slut (s. 376-379) refererade Funck juridiska ordspråk under rubriken »Någre Rättwisos Grunder, tagne utur gamla Lagar» (jfr nedan 3.7.5.). Funck hade en omfattande beläsenhet, och i synnerhet de inledande kapitlen innehåller talrika litteraturhänvisningar. Han tycks i synnerhet ha uppskattat Montesquieu; han hänvisade till »L’esprit des Loix» redan i förordet och var mycket imponerad av läran om klimatets betydelse för rättens utveckling. Naturrätten var naturligtvis en viktig källa, och Funck kände den centrala litteraturen. Han rekommenderade bl.a. Grotius, Hobbes (för vilken han också varnade), Pufendorf, Thomasius, Gundlingoch Heineccius.^^ Enligt Funck var även Wolff »mongen behagelig», men bara de två första delarna av dennes »Jus Natura:» var honom bekanta.Han anbefallde även äldre litteratur om Ihs Romano-Germanicum såsom Struves »Syntagma Juris» och ansåg Carpzovs »Jurisprudentia Criminalis» vara »fullkomlig» i straffrätten.^^ Enligt Almquist har Funcks bok »ett visst värde såsombelägg för den teoretiska utbildning, som en domare under frihetstiden förskaffat sig».^^'* Då man *■* Funck, s. VI f. Funck, s. 5 f. Funck, s. 6 not b. Funck, s. 13. Almquist, s. 33. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=