82 anmärkningar kunde till nöds accepteras, då 1734 års lag trätt i kraft efter publicerandet av »Jurisprudentia Civilis», och den nya kodifikationen inte i högre grad gjort boken föråldrad. König hade ingen motsvarande ursäkt, utan han hänvisade endast till att enligt kritiken »Satserne» i den andra delen »wore för deras korthet mörka», att delen hade talrika tryckfel och att han »i några mål fådt bättre insikt, och således sökt at rätta, hwad som kan wara feladt». Königs tidsbrist och vårdslöshet belyses av att han till anmärkningarna fogade en bilaga med ytterligare anmärkningar, då han fått tag på vissa källor under anmärkningarnas tryckning.^' Eventuella läsare var alltså tvungna att följa texten samtidigt på tre ställen. Anmärkningarna var ett hastverk, somuppenbarligen hade anknytning till Königs oblyga försök att vid sjuttiosju års ålder få ett årligt anslag och säte i konsistorium vid Uppsala universitet. Den tredje delen består främst av kyrkorätt och bergsrätt, och Königanförde som sin merit, att han var den första att behandla dessa rättsområden i svensk rättsvetenskap.^^ Av okänd anledning hade König till framställningen fogat en kort tredje avdelning »Omnågra Brottmål», där han kursoriskt på sammanlagt tjugo sidor behandlade brott och straff i allmänhet, hädelse, trolldom, majestätsbrott och dråp.^"* Inte heller denna del är ägnad att jäva Annerstedts påstående, att König inte hade några större juridiska gåvor.^5 König inleder den nedgång av den svenska rättsvetenskapen, som blir så uppenbar under senare delen av 1700-talet. 72 2.1.4. Övriga arbeten Rikshistoriografen Jacob Wilde (1679-1755) och hans son Anders Wilde (1725—1795) gav ut några arbeten, som kan räknas till periodens juridik. Ar 1731 gav Jacob ut »Suecix Historia Pragmatica quse vulgo Jus Publicumdicitur»; detta arbete utkom senare i svensk översättning av sonen under titeln »Sweriges Historiograph! Jacob Wildes Swenska Statsförfattningen eller allmänneliga Rättshistorie» (1749). Trots hänvisningen till luspublicumär arbetet rättshistoriskt, liksom samma författares »Sweriges Beskrifna Lagars Grund, Art och Uprinnelse Samt Alder, Omskiftelser och Förnyelse». (1736; dedikation, privilegium, företal+131 s.; 4:o). Dettaarbete består av två delar, dels en på Grotius’ och Pufendorfs skrifter baserad inledning omlagars »naturliga grund, art och uprinnelse» i allmänhet (s. 11—31), dels en framställning av Sveriges laghistoria (s. 32-131). Arbetet ger uttryck för en tillnyktring efter Lundius’ stormaktstida teorier, vilka karakteriseras som »gissningar, somaldeles icke hafwa någon historisk grund» (se även III 6.).^^ König, Anmärkningar, Företal. Se Annerstedt s. 289 f. König III, Företal. Se König III, s. 147—167. Annerstedt II1,1, s. 288 och not 2. Wilde, s. 47 (omLundius’ »fragment» ur Vigers flockar; se ovan I 3.4.). Jfr. Almquist, Stiernhöök, s. 205.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=