80 ningen ledde till framgång först under förra delen av 1800-talet, då latinets betydelse somvetenskapens språk överhuvudtaget minskade. Då det gäller Nehrman somjurist, är det inte lika lätt att beteckna honom som en reformivrare. Såsom specialundersökningarna visar, hade han omfattande juridiska kunskaper, kände väl till sin tids nyaste tyska rättsvetenskapliga litteratur och hade i många frågor tagit intryck av såväl Thomasius som Grotius och Pufendorf samt de jurister, sombrukar förknippas med Halleupplysningen. Nehrman är dock ett utmärkt exempel på att ett starkt naturrättsligt framställningssätt inte behöver åtföljas av' någon radikalismeller ens ställningstaganden i upplysningens anda, och jag är för min del beredd att instämma med de yttranden, som betonar de konservativa dragen i Nehrmans författarskap. Att Nehrman i mycket var »en regimens man»,^^ är en egenskap, som han delade med så gott somsamtliga nordiska rättsvetenskapsmän på 1700-talet; en egenskap, som var en nödvändig förutsättning för ett långvarigt och ostört juridiskt författarskap. Nehrman själv skrev med avväpnande ärlighet: »En försichtig lärare achtar sig i synnerhet, at han eij tager exemplen af thet Landetz Lagar, under hwilka han lyder, när han wil wisa någon fehlachtighet wara begången wid lagstifftandet.»^^ Nehrman var emellertid i många frågor utpräglat konservativ, även då man jämför med den moderata, på sin höjd försiktigt reformvänliga inställning, som är ett så allmänt drag hos tidens nordiska jurister. I vissa av sina rättshistoriska åsikter visade Nehrman tecken på en kvardröjande rudbeckianism(se III 6.1.), och redan Anners har visat, att Nehrman i sina straffrättsliga ställningstaganden i huvudsak företrädde en avskräckningstanke av IhOO-talssnitt.^"* Även de straff- och straffprocessrättsliga undersökningarna i detta arbete visar, att Nehrman, trots kännedomomden nyaste litteraturen, höll fast vid mycket traditionella åsikter i högre grad än man gjorde t.ex. i den samtida dansk-norska litteraturen (se III 3. och 4.2.). 2.1.3. Christian König Lagmannen Christian Königs (1678-1762) »Lärdoms-Öfning, Afdelad uti Sedoläran, Lagfarenheten och Statskunskapen, Sweriges Ungdom til tjenst», I-XI (1745—1751), är ett exempel på 1700-talets intresse för brett upplagda encyklopedier. Första delen är en naturrättsframställning (Företal, 196 s. och register). Band två, »Angående Lagfarenheten, Serdeles om Egande Rätten, Arf, Förafskedande (dvs. avtalsrätt). Personers Rättigheter och Rättegången» (1745; 340 s. och register) och och band tre, »Angående Lagfarenheten i Kyrko-Saker, Bergs-Saker och några missgerningsmål» (1746; Företal, 167 s. och register) behandlar positiv rätt. Också band fyra, »Angående LagfarenhePalmgren, SvJT 1969, s. 915. Nehrman, s. 4. Anners, s. 131 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=