82 Både latinska och svenska inledningar påpekar att det är rikets råd som tagit dessa beslut. Även inledningen till 1437 års stadga var noga med att påpeka rådet som ensam beslutsfattare. Varken 1437 eller 1439 har stadgorna formen av brev. De är snarare proklamationer efter rådsmöten. 1439 har rådsmötet hållits i Jacobs kyrka i Stockholm. 1414 års stadgor var proklamationer efter eller på räfsteting. Några texter av 1439 års stadga saknar avslutning som talar omvar besluten tagits.Avsaknaden av avslutning i de svenskspråkiga texterna förklaras av Schiick med att stadgan i dessa laghandskrifter betraktats somkompletterande lagtext.^’ Medan Hadorphtexterna inte är att rekommendera, kan man utnyttja en tryckt version av KB B 5b med Natanael Beckman som utgivare. Han har emellertid endast tryckt den svenska texten. Omman däremot vill ha den latinskspråkiga versionen tillsammans med den svenskspråkiga, får man gå till handskrifter somi första hand KB B 2 eller LStB J 78.** I J 78 finns både inledning (på svenska) och avslutning (på latin) för den svenska texten, medan den latinska har latinsk inledning men saknar avslutning, eftersom denna är identisk med den svenska textens avslutning. 1441 års stadga, Stockholm Stadgan saknar medeltida texter men påstås av Hadorph vara avskriven från originalet.*^ Runell uppger att den fanns i original och var avskriven i förlorade kopieböcker. Endast ett par texter är idag kända och samstämmigheten mellan dem är stor. Stadgan är utfärdad som ett kungabrev, riktat till Linköpings stift av kung Kristoffer, och har enligt Hadorphs ingress utgått till alla biskopsdömen (i likhet med bruket före Engelbrektsupproret). Utgångspunkten för stadgans tillkomst är oron i landet. Alltför många tar lagen i egna händer, vilket de styrande förbjuder. Ingen får rida omkring med vapen så att någon kan komma till skada. Den andra artikeln förbjuder frälset att våldgästa klerker och bönder och hotar med kungabalkens straff; dock får ingen bonde neka den vägfarande förnödenheter. Den tredje artikeln förbjuder frälset att bära vapen i kyrkor och köpstäder eller där kungen befinner sig; bot 40 mark. Den fjärde och sista artikeln förbjuder bönder att bära vapen på samlingsplatser somkyrka, ting och liknande; bot 40 mark.*^ Detta gäller endast KB B 2 och KB B5b. Schuck 1976, s. 275. Beckman 1917, s. 52-53. KB B 2, fol. 145 och LStBJ 78, fol. 160. Hadorph 1687, s. 46. Jfr med en dansk stadga tillkommen i juli 1442 om förbud att bära vapen; se Andersen 1989, 80 s. 87.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=