RB 51

63 1413 års stadga omkrogars upprättande, Stockholm Runell känner för denna stadga till ett originalbrev på papper och en avskrift i kopieboken N. Hadorph säger sig trycka texten efter ett original (riktat till Strängnäs). Karakteristiskt för de av Erik utgivna stadgorna 1413 är ett framhävande av enigheten mellan rådgivare och kung vad gäller de fattade besluten. Han vill även framhålla att de fattade besluten är för rikets bästa och bestånd.'*’ Påbudet om byggande av krogar ges med motiveringen att det är för »righesens oc almughens bxste, gaghn oc bestand». Stadgan vänder sig till kungens fogdar och ämbetsmän och till allmogen. Stadgans innehåll: 1. Påbjuds upprättandet av krogar på de platser som utses av räfstetingets cfomstol tillsammans med kungens ämbetsman. 2. Den somblir utnämnd till kroginnehavare får inte vägra. 3. Innehavaren (krögaren) ställs under kungligt beskydd. Brott mot honom döms somfridsbrott 4. Bönder skall föl|a lagen och tillhandahålla vägfarande kost och logi. 1414 års Växjö stadga och 1414 års Skara stadga 1414 års landbostadgor för Växjö och Skara För stadgorna som utkom 1414 är källsituationen en helt annan och synnerligen besvärlig. Nästan alla stadgor före 1414 har kungabrevets form, men när man studerar Skarastadgan och Växjöstadgan från 1414 framgår det tydligt att dessa två stadgor inte är rikslagstiftning. Det rör sig i stället ombeslut tagna på räfstetinget. Växjö 1414 börjar i sin äldre version på följande sätt: Tliessc xru the articuli somstadhgade wara i wexiö \vp a r.vfstinne;/ aro;?i .vptli/r gudz hyrdh thusanda arow fira hundradha arow wp a fiortanda nx’stha thozssdaghew fore midzsomar oc skula hxr xpt;r haldas fore lagh oc r.vtth''’ I denna inledning finns varken kungen eller hans rådgivare med. Även landbostadgan från Skara 1414 innehåller beslut tagna inomstiftet utan anknytning till någon rikslagstiftning. De enskilda tingen hade visserligen rätt att fatta beslut som enbart rörde menigheten i lagsagan, men då förutsattes att de som berördes av besluten fick vara med och utforma dem. Detta var en gammal regel som sannolikt inte fungerat de föregående hundra åren. För Västergötlands del ligger det nära till hands att tro att man ville anpassa västgötsk rätt till den rikssvenska, vilket inledningen till Skara stadga antyder: SD 1702, 1703 och 1711. UUB B 62, tol. 143.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=