47 Genom stadgelagstiftningen under Magnus Eriksson reglerades hela rusttjänstskyldigheten och nya kungliga domstolar konsoliderades, i vilka högfrälset fick framstående platser, särskilt vid kungens bortovaro. Dessa stadganden mfördes i den för hela riket utlysta landslagen, och de nyvunna rättigheterna blev eviga och överallt giltiga. Landslagens kungabalk ger intryck av att reglera maktförhållandena mellan kungen och det världsliga högfrälset. Genom införandet i lag blev privilegierna som formulerats i stadgans form (kungabrev) eviga och behövde aldrig förnyas av följande kungar. Somvid de flesta avtal har båda parter förlorat något och vunnit något annat. Om man jämför landslagens kungabalk med Magnus Ladulås stadganden, kan man säga att Magnus Ladulås fått viss upprättelse. Somliga av hans stadganden är så etablerade att de inte ens finns med i kungabalken utan i egna balkar som högmålsbalken och edsöresbalken, vilket jag tolkat som att dessa frågor inte längre utgjorde någon maktfråga när riket konsoliderats. Jämför man däremot landslagens kungabalk med Upplandslagens eller Södermannalagens kungabalk, kan man lägga märke till en stor skillnad: nämnda landskapslagar hävdar den enskildes rätt i förhållande till centralmaktens anspråk. I och med att det världsliga högfrälset 1350 är införlivat med centralmakten, går det lättare för högfrälset att acceptera kungamaktens anspråk. Incitament till lagstiftning var enligt den ovan nämnda europeiska lagtopiken att tiderna hade förändrats och därmed människans villkor eller att hennes seder hade förfallit. Lagstiftningen uppfattades således inte som ett intrument att förändra världen med utan somett instrument somanvändes därför att världen förändrats; lagarna skulle stå i överensstämmelse med tid och rum.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=