46 Syftet med lagstiftandet t.o.m. Magnus Erikssons landslag En grundtanke under medeltiden var att kungen fungerade som bevarare av lag, som garant för lagen; man såg honominte som lagstiftare i dagens bemärkelse.Kungliga privilegiebrev garanterade innehavarna explicita privilegier; likaså garanterade kungens skyddsbrev innehavaren fysiskt skydd. Genom edsöreslagstiftningen garanterade kungen och frälset gemensamt allmän frid momlandet. Men syftet med lagstiftningen sammanföll inte alltid med motiveringarna för lagstiftandet. Jag har i detta kapitel visat att Magnus Ladulås syfte var att knyta sina närmaste medarbetare och konkurrenter till sig. Han fick dem att avge löfte att upprätthålla friden i landet, att inte våldgästa bönder, hämnas på sina fiender eller röva deras kvinnor. Resultatet av överenskommelsen med stormännen innebar att inte heller kungen kände sig hotad. Han hade en viss kontroll över dem genom att han försäkrat sig omden nytillkomna krigarklassens stöd. I utbyte mot sin lojalitet fick krigarklassen skattelättnader och andra privilegier. Jag har också hävdat att för att kunna finansiera dessa privilegier tar kungen ut höga böter frän de stormän sombryter mot avtalen. Det rör sig både om fredsböter pä 40 mark och andra böter pä samma summa samt om konfiskation av lösöre och egendomar. Efter Magnus Ladulås död hade kungamakten svårt att hävda sig mot olika intressegrupper och mot landskapspartikularismen: endast edsörelagstiftningen infördes i Upplandslagen, inte fridsartiklarna i Skänninge stadga 1284. Att landskapets herrar ville fä sin landskapslag stadfäst av kungamakten innebar, enligt min uppfattning, att de ville fä sin landskapslagstiftning erkänd av kungen.**’ Omlagboken erkändes av kungamakten, gällde erkännandet för evigt (se stadfästelsebrevet), och de förmäner som stormännen tillskansat sig i bestämmelserna i kungabalken hade evig giltighet. Upplandslagens stadganden gav ju större rätt för den enskilde än Magnus Ladulås stadgelagstiftning.*^ Lagstiftningen under 1300-talets början hade somsyfte att reglera förhällandet mellan olika frälsegrupper och kungamakten för att stävja maktmissbruk. Under Magnus Erikssons omyndighetstid hade högfrälset som mäl att etablera sin egen makt inomden högsta styrelsen. Både kamp och konflikt men också ett visst samarbete uppstod under Magnus Eriksson. Centralmakten konsoliderades och knöt högfrälset till sig genom en del nya ämbeten somt.ex. häradshövdingeämbetet. Ebel 1958, s. 13, Genicot 1977, s. 20, Drar 1980, Bagge 1987. Andra forskare hävdar att stadfästelse krävdes för att en lag skulle få legitimitet somlag. Stadfästandet var en garanti för lagens rättsgiltighet; se t.ex. Gagnér 1960. Detta har redan visats av Sjöholm 1988, s. 173. Claéson 1987. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=